Det som började som en protest mot en utställning utanför Museum of modern art (MoMA) i New York år 1984 – har över tre decennier senare blivit en inflytelserik aktivistgrupp att räkna med. Maskerade med gorillamasker, en maskering sprungen ur en felstavning av guerrilla (något som beskrivs som en ”gudagåva” av gruppen själva), kom de ett år senare, 1985, att få sitt genomslag under just namnet: Guerrilla Girls.
Sedan dess har gruppen fått omvärlden att rikta blickarna mot vad som försiggår bakom kulisserna på stora så väl som mindre konstinstitutioner världen över. Det inte minst med sina knivskarpa affischer med bitigt, humoristiskt formspråk och mottot att vara konstvärldens samvete.
– I mitten av 80-talet insåg vi att det pågick institutionell diskriminering i konstvärlden som gynnade vita män och diskriminerade kvinnor och icke-vita. Om vi vill berätta kulturens och världskulturens historia så måste man inkludera kvinnors och icke-vitas röster. Det kan inte längre bara vara den vite mannens historia, säger medlemmen Frida Kahlo.
”Går inte att diskutera med siffror”
Tidiga att, likt Rättviseförmedlingen, räkna på och föra statistik över sexismens och rasismens prägel på, i sitt fall konstvärlden, kombinerar ofta Guerrilla Girls hårdfaktan de tar fram med humor.
– Vi har insett att om man kan få en meningsmotståndare att skratta så har man gjort en liten spricka där man kan komma in. Och har man dessutom lite fakta i bakgrunden så är chansen att övertyga dem större, säger Frida Kahlo.
– Det går inte att diskutera med siffror, för det finns inga nyanser i siffror som kan ställas emot en viss sorts information, säger den andra av Guerrilla Girls-medlemmen, som är uppkallad efter den japanska konstnären Shigeko Kubota.
”Alltid på utsidan”
Numera kan Guerrilla Girls närmast liknas vid en institution i sig själva. Och under årens lopp har de också kommit att rikta blickarna mot andra sektorer inom kultursfären, däribland filmbranschen.
Men de står de stadigt kvar i konstvärlden där det hela började. Ofta även inbjudna till de museum och konsthallar som de själva kritiserar. Utställningar och aktioner har getts vid bland annat gigantinstitutioner som MoMA i New York och The Whitechapel Gallery i London.
Men hur påverkas aktivismen av att omfamnas av de man kritiserar?
– Vi är alltid på utsidan av instutitionerna. Ibland samarbetar vi med folk på insidan, men vi anser att förändringar måste komma från alla håll. Vi befinner oss inte inom institutionens väggar, utan vi betraktar dem utifrån. Vi kanske angriper dem, men vi är inte delaktiga i dem, säger Frida Kahlo.