Ekaterina Degot är en välmeriterad curator, konsthistoriker och skribent med erfarenhet från hemlandet Ryssland, såväl som ett flertal europeiska länder. Hon menar att all konst är politisk och att till och med landskapsmåleri har en politisk undertext.

Festivalens fokus på högernationalism har lockat en hel del journalister att bevaka evenemanget och det är lätt att få för sig att konstnärerna velat trycka till nationalisterna genom konsten, men Ekaterina Degot menar att det till stora delar är tvärtom: de försöker se dem.

– Att försöka nå ut till dem, och vara intresserad, är faktiskt något flera av konstnärerna gör.

Som exempel nämner hon svensken Lars Cuzner, som i sin roll som partiledare för Intelligenspartiet är omöjlig att sätta fingret på rent politiskt, och Ekaterina Muromtsevas teckningar av människor hon mött i Moskvas mörkare gränder.

Menar du att de varit exkluderade förut?

– Ja, till viss del. Sedan är det självklart så att när de försöker spela på det, som när amerikanska alternativa högern säger att vi är vita, manliga och exkluderande, så stämmer det inte helt eftersom de lever i ett system där de dominerar. Men de har nog blivit exkluderade från den samtida konsten, säger Ekaterina Degot.

Samtidigt befinner vi oss i delvis okänd terräng. Där politikens syn på kulturen kan komma att ändras radikalt. Ekaterina Degot menar att konstnärerna måste vässa sina verktyg.

– Jag föddes i Sovjetunionen. Där hade vi en situation där direkta politiska samtal inte gick att genomföra, så konstnärer utvecklade ett syrligt, ironiskt språk – ett barockt språk. Och jag måste säga att jag tycker att det är ganska bra verktyg för konstnärer, säger hon.

– Jag tror att det är konstnärers sätt att hantera verkligheten: man transformerar den till fake news på konstnärers vis, något där vi inte kan vara riktigt säkra på vad de menar, om det är fakta eller fiktion? Det får oss i sin tur att tänka och det är alltid bra att tänka.

Är du säker?

– Ja, det är en de saker jag faktiskt är helt övertygad om.