Bilderna är hämtade från propagandaaffischer, reklam, dagstidningars ledarsidor och populärkultur. Oftast är de lätta att hitta på nätet, men då utan förklaring till var de kommer ifrån, vem avsändaren är och varför de gjorts. På Bilders makt finns runt 90 olika artiklar om just bakgrunden till bilderna. 

– Ett återkommande tema i alla de stereotyper som vi skriver om är att man framställer människor som odjur. Som spindlar, ormar som bläckfiskar. Det är ett påstående om att vissa människor inte är människor, säger Moa Matthis, författare och en av sajtens redaktörer.

Avhumaniserar och särskiljer

De rasistiska och antisemitiska stereotyperna avhumaniserar och särskiljer. På sajten är det framförallt stereotyper av samer, romer, muslimer, judar, svarta och öst-asiater som analyseras.

– Vi har gjort detta för att vi vill öka den visuella läskunnigheten. Bilder, precis som ord, bär på en historia och har en tradition. Vi vill att man ska känna igen en bild som man ser och förstå varifrån den kommer och vad den vill.

Runt 100 forskare, pedagoger, författare och historiker är inblandade i projektet som sjösätts på nätet under tisdagen.

Bildbanken drivs av Mångkulturellt centrum och har har en åldersgräns på 15 år

– Barn ska aldrig utsättas för rasistiska bilder och därför har vi en åldersgräns, men annars är bildbanken till för alla, säger Joanna Rubin Dranger, professor i illustration och redaktör för Bilders makt.

– För bibliotekarier, lärare, pedagoger, visuella kommunikatörer, reklamare som vill förstå bildernas historia och vad användandet av dem kan innebära,

Men att samla tusentals bilder som i många fall skapats för att kränka och förminska olika grupper är inte oproblematiskt.

– Det finns ju alltid en risk när man talar om stereotypa föreställningar och idéer, att man också bidrar till att sprida dem. Det är vi väl medvetna om. Men vi menar att vi behöver visa bilderna för att kunna tala om dem kritiskt och för att kunna folkbilda

”Föreställer inte verkliga människor”

Stereotyper avbildar inte några riktiga människor utan fungerar som ett skyltsystem som avhumaniserar ”den andre”.

– De föreställer ju inte verkliga människor. Det är väldigt tydligt, säger Moa Mathis. När man tecknar en människa med knallgul hud måste man fråga sig varför man gör det. Eller när man tecknar en människa med framtänder som går ner till hakan. Vad är syftet med det?