Den manliga blicken på kvinnan är en konsthistorisk konstant. Ett samtida svar på det är begreppet girlgaze – som väl närmast kan översättas som tjejblick. Och det handlar inte bara om att kvinnor är de som står bakom kameran, utan också om med vilken blick objekten, de avporträtterade och skildrade, ser på oss som betraktar dem. 

En av Sveriges absolut viktigaste fotografer just nu är Julia Peirone och ett av hennes bärande teman har varit tonåringens identitetssökande poserande. Men istället för att mötas av den selfietränade posen har hon fångat sina modeller just i det ogarderade glappet mellan det introverta och det helt omedvetna. Ett tillstånd där man är som mest sårbar, mitt i vuxenblivandet. Medveten om att allas blickar riktas mot en samtidigt som man själv söker en identitet.

Ansvaret hos betraktaren

I utställningen finns också de verk som på ett väldigt tydligt sätt skapar osäkerhet kring den sexualisering av den unga kvinnokroppen som vi alla känner igen. Men Peirone lägger det hos oss som betraktare. Som att hon säger; det är ert eget ansvar vad ni väljer att se i det utsnitt jag har valt och det ögonblick jag exponerat min bild. I metoo-tider, där också subjektet hamnat i blixtbelysning, känns det verkligen brännande. 

Fotografi tas ju ibland för att vara en mer objektiv konstform än andra. Vilket det förstås inte är. Fotografierna må vara otroligt detaljrika och närgångna. Men det är ändå iscensättningar. Fryst koreografi som berättar subjektiva historier. 

”Vilsamt eller obehagligt”

I den väldigt välgjorda utställningen visas ett hundratal av Julia Peirones verk – okronologiskt – och det är en stark upplevelse att kunna följa hennes tjugo år av konstnärlig utveckling. Från de tidiga bilderna där hon markerade både flickornas närvaro och frånvaro på samma gång, genom vittecknade silhuetter på gamla fotografier. Via de minimalistiska hårsnoddarna från 2008 med kvarlämnade, tunna hårstrån från flickorna. Via videoverk, en samling skulpturer – till den senaste starka serien Diamonds Dancing. Här tycks festen vara över, och det är oklart om det är ett vilsamt eller obehagligt tillstånd. Det kanske till och med är döden? 

P.S.

När ni ändå är på Göteborgs konstmuseum så är det inte många steg in till Hasselblad Center där en av Julia Peirones fotografiska inspiratörer visas. Den nederländska världsstjärnan och Hasselbladsprisvinnaren – porträttfotografen Rineke Dijkstra.

Flera av hennes ikoniska verk visas här just nu. Brännande relevanta på flera sätt. I flyktingtider. Girlgazetider. Och den tid då individer tenderar att lösas upp i olika massrörelser.