Dan Bloom, en åldrande tidningsman, drabbades av klimatångest efter att ha läst rapporten som FN:s klimatpanel presenterade 2006 och började leta efter ett uttryck som skulle kunna göra det enklare för författare och filmare att sprida kunskap om klimatförändringarna. Det tog sin tid för honom att hitta rätt och när han två år senare kom på ”climate fiction” efter science fiction (cli fi efter sci fi), nappade ingen. Det var inte förrän fem år senare efter en intervju i amerikansk public service-radio – NPR, som uttrycket fick spridning. I dag har det blivit ett vedertaget samlingsbegrepp för, framförallt, litteratur om klimatet. Mestadels dystopisk.

Litterärt anses två post-apokalyptiska skildringar vara de mest lyckade: Margaret Atwoods trilogi som inleddes med Oryx & Crake 2003 och Cormac McCarthys Vägen från 2006. En rad thrillers har skrivits på området, jag skulle till exempel framhålla Michael Glass Ultimatum (2009) om en amerikansk president i en nära framtid som, när han tillträder, inser hur mycket hans företrädare sopat miljöproblematiken under mattan. Intressant är också technothrillermästaren Michael Crichtons State of Fear (2004), den skiljer ut sig från mängden genom att vara skeptisk till vetenskapen och människans påverkan när det gäller klimatet. Det är långt ifrån hans bästa bok, överlastad med långa utläggningar som ska övertyga oss om det rätta i hans argument.

Den indiske författaren och tänkaren Amitav Ghosh skrev häromåret i en essäsamling att fiktionen misslyckats med att ta sig an uppgiften, att den tycks för överväldigande, att faktaböcker bättre lyckats skildra den värld vi står inför. För att stärka sin teori nämner han flera skönlitterära författare som istället för att skriva fiktiva berättelser om klimatförändring skrivit faktaböcker.

Samtidigt som det ligger mycket i det, finns det tecken som kan tolkas som att fokus håller på att skifta bort från spektakulära undergångsromaner till en fiktion där miljöförändringar finns mer i marginalen. Till exempel sveper en våg av australiska deckare över världen, det pratas om Outback noir ungefär på samma sätt som det pratades om Scandinoir för några år sedan, och i några av de mest lyckade exemplen, som Chris Hammers Scrublands och Jane Harpers Hetta och En förlorad man, finns hela tiden de ändrade förutsättningarna för naturen närvarande; de oberäkneliga regnen, den ökade hettan, torkan, gräsbränderna. Det är talande, oroande. Krisen är inte längre något som skildras i en framtid, det handlar om ett förändrat nu.