I riksdagens kulturpolitiska mål står att ”mångfald [...] ska prägla samhällsutvecklingen”. Det står också att kulturpolitiken ska ”främja allas möjligheter till kulturupplevelser”.

Detta är alltså inte progg-målen från 1974. Det är de reviderade kulturpolitiska målen, som antogs 2009 under en moderat kulturminister i en moderatledd alliansregering.

På Lena Adelsohn Liljeroths tid – alldeles nyss! – lät den typen av formuleringar som gråa självklarheter, som grundläggande svänska samförståndsytor.

Nu, valåret 2018, låter den typen av formuleringar allt mer som blossande sosserier.

Den rödgröna regeringen skriver i sina nya arkitekturpolitiska mål att ”arkitektur, form och design ska bidra till ett hållbart, jämlikt och mindre segregerat samhälle”.

Vips visar den enade Alliansen tänderna och biter till med en följdmotion där regeringens politik anklagas för att politisera arkitekturen och ange utvecklingsriktningar som det är den fria professionens egen sak att utveckla.

Samma kritik som tidigare i år riktats mot litteraturstöd, filmpolitik, mot kulturrådets grunduppdrag. Från tidningarnas kultur- och ledarsidors blåsiga landskap har den nu fröat av sig på riksdagspolitikerna och tagit plats på den centrala politiska arenan.

I den återpolitisering av kulturpolitiken som är den positiva verkningen av SD:s inträde i riksdagen har de icke-socialistiska partierna (som man sa en gång i tiden när vänsterhegemonin var stark) sökt kraft i sina liberala och konservativa rötter.

Utan att hamna i den radikala libertarianismen som väl körde slut på sina sista krafter med Cecilia Stegö Chilòs avgång efter tio dagar som moderat kulturminister formulerar dagens borgerliga kulturpolitiker i ett konsekvent ideologiskt språk varför de tycker det är fel att förse kulturpolitiken med en målbild och visioner.

På denna kritik har kulturministern hittills svarat ingenting. Hon pratar istället om annat och beskriver hur sakerna ser ut för henne.

Så brukar ju politiker göra och det behöver inte alltid vara förkastligt.

Men i detta fallet är det beklagligt att inte kulturminister Alice Bah Kuhnke möter oppositionen med att lika ideologiskt förklara varför det är rätt att betrakta kultur som en central arena för samhällsomvandlingen, och målbild och vision som något ofrånkomligt. (Hittar hon inte argumenten i Miljöpartiets urkunder går det väl bra att ansluta sig till den långa och rika socialdemokratiska traditionen på området.)

Det är en seriös diskussion som förtjänar att tas på allvar.