Javascript är avstängt

Javascript måste vara påslaget för att kunna spela video

Webbläsaren stöds inte

SVT stödjer inte uppspelning i din webbläsare. Vi rekommenderar därför att du byter till en annan webbläsare.
Per Andersson, kritiker: Läs med kritiskt motstånd Foto: SVT

Bokrecension: Genusdoktrinen är en bok som bör tas på allvar

Uppdaterad
Publicerad
Det låter som ett skämt från en vänsterpodd: SvD:s gladiator Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn, supernannyn från TV3, skriver en debattbok där de säger att det får vara nog med genusflummet på universiteten. Men Genusdoktrinen är en verklig bok som förtjänar att tas på stort allvar, skriver Kulturnyheternas litteraturkritiker Per Andersson.

Genusdoktrinen bör läsas med ett rejält kritiskt motstånd. Författarna Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn blandar ihop diskrimineringsfrågor med jämställdhet när de passar dem. De blandar känsloargument, snärtiga och tendentiösa formuleringar och hånfull kritik med det som är researchad sakframställning. Det är upp till läsaren att pröva vad som är vad, vilket är fullt möjligt för de är rätt öppna i sin stil.

Exakt vad Arpi och Wyndhamn (som inte enbart är realitystjärna utan fastmer doktor i pedagogik verksam vid Göteborgs universitet, och har arbetat i Nationella sekretariatet för genusforskning) menar med sitt begrepp ”genusdoktrinen” blir inte glasklart. Delvis använder de begreppet på samma sätt som de kritiserar vänsterdebattörer för att göra med ”nyliberal”. Nämligen: ett begrepp som får täcka allt de inte gillar.

Men kärnan i deras fiendebild blir ganska substantiell under läsningen.

Den akademiska genusvetenskapen har utvecklat en analys som skiljer sig starkt från den okontroversiella jämställdhetstanken. Genom att kliva vidare till dels en kritik av könskategorierna och dels ett intersektionellt pespektiv (alltså att alla maktordningar måste tas i beaktande, inte bara en) har politisk makt, ekonomisk makt och social makt ohjälpligt sammanblandats med jämställdhet. Och på dessa områden finns ingen bred konsensus i politiken eller samhällsdebatten.

När så regeringen ger genusvetenskapen (i form av det Nationella sekretariatet och senare Jämställdhetsmyndigheten) uppdraget att förverkliga jämställdhetspolitiken finns det risk att de implementerar helt andra saker är det som beslutats demokratiskt.

Wyndhamn och Arpi menar sig bevisa att detta sker, systematiskt och målmedvetet: en revolution, en politisering av universitetens verksamhet.

Jag skulle säga att de snarare väcker frågor som måste tas på allvar.

När forskningsminister Helene Hellmark Knutsson 2016 säger att ”köns- och genusperspektivet” måste vara ”konstant närvarande i forskningens innehåll” – vad menar hon då? Observera att hon pratar om innehållet, inte om personalen. Vad betyder den politiken för klimatforskning till exempel? Och inte minst, vad exakt menas med ”och genusperspektivet”.

Även Jämställdhetsmyndigheten slår fast att förändring av utbildningars innehåll är en av deras metoder för att förbättra jämställdheten på högskolor och universitet. Helt uppenbart är det då relevant att diskutera hur detta ska balanseras med den akademiska friheten och forskningens kvalitetsmål. Vem ska bestämma på vilket sätt utbildningens innehåll ska ändras? Delkurser där det inte går att åstadkomma en jämställd litteraturlista, ska man överge dem? Så som filosofiska institutionen i Lund övergav kursen om det filosofihistoriskt betydelsefulla utbytet mellan David Hume och Immanuel Kant för att det gav en gubbig litteraturlista?

Av en sådan uppenbart central diskussion finns inte en stavelse i Jämställdhetsmyndighetens färska slutrapport från programmet för jämställdhetsintegrering i högskolor och universitet som jag har läst parallellt med Wyndhamn och Arpis debattbok. Däremot sägs upprepade gånger att jämställdhetsarbete alltid möter motstånd eftersom det utmanar rådande maktordningar.

Det är slött och simplistiskt av en myndighet att utdefiniera all kritik som reaktionärt privilegieförsvar.

I gengäld kan man säga att det också är väl simplistiskt att, som Wyndhamn och Arpi tenderar, betrakta den ordning och tradition som frambringat en mansdominerad akademi som ett neutralt eller rent tillstånd.

Man kan kritisera Genusdoktrinen för att samla ihop ett antal väl rapporterade övertramp och rama in dem i ett starkt ideologiserat kulissbygge av mindre underbyggda antaganden. Man kan kritisera författarna för att lyfta fram fakta som passar deras berättelse och blunda för fakta som motsäger den. Exempel: de gör en poäng av att en felaktig nyhet om hat och hot mot genusvetare fick spridning i media i januari i år (dock inte i Kulturnyheterna för vi kollade den) – men de nämner inget om de, till antalet fler, fullt korrekta nyhetsartiklarna om att hat och hot mot genusvetare är vanligt förekommande.

Dock: detta är en debattbok med öppet deklarerat utgångspunkt i liberal ideologi. I ett sådant format kan man ha viss tolerans för det tendentiösa.

Tolerans ska vi däremot inte ha för att en statlig myndighet vägrar delta i en seriös kritisk diskussion om sitt myndighetsutövande. Ingen företrädare för Nationella sekretariatet eller Jämställdhetsmyndigheten har låtit sig intervjuas av Wyndhamn och Arpi. Det duger inte.

En respons de faktiskt får är när säkerhetschefen på Göteborgs universitet kontaktar förlaget och ber att få förhandsläsa boken. Som att det skulle handla om nåt slags hatskrift som ska hanteras av säkerhetsavdelningen. Infamt, men också fånigt.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer