Ivan Locke är förman på ett bygge av en jätteskyskrapa vars betongfundament ska läggas morgonen efter den kväll som ”Locke” utspelar sig.

Det är ett gigantiskt projekt, aldrig förr har så mycket betong pumpats ut på samma gång, aldrig förr har… Ja ni hör, det är en fasligt ointressant premiss.

Men det handlar såklart inte om en mix av cement och vatten, det är bara en metafor för livet. ”Går det en spricka i grunden”, läxar huvudpersonen upp en medhjälpare, ”så sprider det sig snart till resten av bygganden, och sedan rasar allt”.

Och nog rasar det. Ivan Locke sitter i sin bil (han gör det under exakt hela filmen) på väg från förorten in till London. Bakom sig lämnar han fru, två söner och en chef som blir fullständigt vansinnig när Ivan överger projektet i dess mest akuta skede.

Det rings en hel del. Ivan har alltid någon i högtalartelefon. Alla undrar vad som fått den vanligtvis så samvetsgranne mannen att släppa allt och äventyra jobb, familj och ja, hela den tajta existens som han byggt upp åt sig själv.

Filmskaparen Steven Knight låter oss sväva i ovisshet ett tag, tillräckligt länge för att jag inte ska avslöja konfliktens kärna här.

Knight är en ofta anlitad, begåvad manusförfattare som i såväl ”Dirty Pretty Things” (regi Stephen Frears) som ”Eastern Promises” (David Cronenberg) jobbade med ett kosmopolitiskt perspektiv, där folk från olika länder och normsystem drabbar samman i ett ruffigt och hårt London.

Här, i sin andra regiinsats, har han snävat till synvinkeln, leder oss in i ett mikrokosmos bestående av en högtalartelefon, en BMW och en människas snåriga inre landskap.

Utan vare sig berättarröst eller tillbakablickar tecknar Steven Knight en intensiv bild av en man på gränsen till nervsammanbrott; som trots att han är stinn av ågren och ånger kämpar för att hålla rösten under kontroll.

Det är många som vill åt honom, av olika goda och onda skäl.

Vi får till och med lite Hamlet-stämningar vid rattmuffen. Mellan alla telefonsamtal för Ivan nämligen en envägskommunikation med sin döde, i livet svekfulle, far.

Ja, faktum är att hela intrigen stammar ur det bräckliga psykologiska arv som utgör Ivan Lockes fundament. Han svär att aldrig bli som sina dagars upphov, därför är han på denna resa.

Alltså en i grunden uppbygglig sak om att ta sitt ansvar, men också om konsekvenser, att det inte alltid självklart leder till något gott. En man med kontrollbehov får lära sig att livet – trots vad alla hjälp-till-självhjälp-böcker säger – inte går att planera i detalj.

Kammardramat är en svår disciplin. Det begränsade rummet är rätt rejält… begränsande. Om man som här dessutom bara har en (1) aktör, som man aldrig ser mer än övre tredjedelen av, ställs det naturligtvis enorma krav på tankegods, dialog och skådespeleri.

Men Steven Knight och inte minst nye (brittiske) Hollywood-hårdingen Tom Hardy (”Lawless”, ”Dark Night Rises”) håller intensiteten vid liv. Locke är trots sin berättartekniska tvångströja förvånansvärt vig och spirituell, men ändå, när Knight slutligen släpper av oss vid vägrenen, kommer den krassa kritikern inom mig ikapp:

”Locke” är mest av allt en dramaturgisk övning, en tankekonstruktion. Om än en bitvis spännande och välskapt sådan.

Bonusinfo: Tom Hardy är het som magma just nu. Han ska inte bara spela huvudrollen i den kommande biopicen om glasögonmanikern Elton John, snart ser vi honom även dra på sig Mel Gibsons gamla dystopitrasor i rebooten av ”Mad Max”.