Titeln Natura Dentata anger en ond eller lömsk natur – till skillnad från den ”underbara natur” som vi i Norden brukar ägna en nästan religiös kult.

Tolv konstnärer, varav flera modeskapare och en stillebenmålare från holländskt 1600-tal, deltar i utställningen. Anslaget ges av en klassiskt vacker klibbal som långsamt sprängs i en videoinstallation av Henrik Håkansson. Så fortsätter det. Skönheten undermineras av maskar. Den gudinnelika kvinnokroppen smälter ned till oform. Plask. Äckel. Men framförallt likgiltighet

Det är skräcken: naturens likgiltighet.

Två konsthistoriska begrepp kommer hela tiden för mig i utställningen: ”vanitas” och ”sublimt”. Anna-Karin Brus komponerar förgänglighetsbilder (vanitas) av gamla illustrationer och målningar där insekter, maskar och fladdermöss lurar bland blommorna.

Paulina Wallenberg Olsson och Björn Kjelltoft arbetar med ”det sublima”, alltså det oklart hemska, det som överskrider vårt förstånd och orsakar ett skred i vårt medvetande. Men om de romantiska målarna på 1800-talet gestaltade det sublima via bergsmassiv, stormar eller sjunkna skepp vänder dessa två sig till vardagen och gör den främmande.

Olsson har kreerat en skottsäker, skimrande elegant aftonklänning som ska vara säker mot fienden människan. Och Kjelltoft syr upp militäruniformer av blommigt tyg från svenskt Tenn (Josef Frank) – som blir ett slags blygt och vårlikt kamouflage för den nya globala militärupprustningen…

”Natura Dentata” rymmer många starka konstverk men tycks mig ändå lite tam. Kanske beror det på att västvärldens politiska motsättningar skruvats upp på senare tid och just nu tycks mycket mer galet skrämmande än utställningens bild av den lömska naturen.