En hobbypsykolog hade kanske haft något att säga om att ett tröjlöst band med glansiga byxor och arenaanpassad rock vann över de nedtonade, stillastående balladerna som hade gjort sig ungefär lika bra i zoomformat (Schweiz och Frankrike) efter ett låååångt coronaår.

Måneskin hade varit en värdig vinnare vilket år som helst. Men ett rocknummer om att röka cigg och att folk ska hålla käften är den kaxighet och respektlöshet vi vill ha och behöver när hela Europa har suttit hemma och hållit käften och skärpt sig efter bästa förmåga i över ett år.

Trots att Eurovision i vanlig ordning levererade sövande pausunderhållning och sin beskärda del av djupt okarismatiska programledare så är det något otroligt upplyftande med årets upplaga: Rocken är tillbaka efter 15 år i ESC-exil, jurygruppernas tolvor flög åt alla möjliga olika håll. Det kändes oförutsägbart och roligare än vad det gjort på flera år.

Med risk för att låta lite töntig: Den stora vinnaren i årets Eurovision song contest är trots allt publiken – och inte bara för att de fick igenom sin vinnare före juryfavoriten Schweiz. I slutet av april beslutade arrangören EBU till mångas förvåning att släppa in en publik som motsvarar en femtedel av Ahoy arenas kapacitet – 3 500 personer.

För många besökare kommer Eurovision 2021 vara ett minne av ett av de första stora europeiska musikevenemangen, som trots en liten skara coronasmittade artister visade att det går att hoppas på livemusik igen.

Melodifestivalen gjorde ett tappert försök att hålla humöret uppe utan publik i sex veckor, men slutprodukten kändes ändå lite som en ansträngd aw på videolänk där någon måste upprepa ”men det här är väl ändå ganska trevligt?” fast alla vet att det inte är det.

Eurovision må vara ett tv-evenemang i första hand men det är publikens närvaro som kan lyfta tävlingen från ett något daterat, hårt koreograferat koncept till något som känns roligt och levande.

Rätt låt vann. Heja publiken. Heja Måneskin.