Dansfilmer börjar ofta med en missförstådd underdog som strävsamt kämpar på och når framgång mot slutet av historien. Tora Mkandawire Mårtens dokumentär om de svenska street-dansarna Martha Nambwire och Niki Tsappos börjar med det klassiska framgångspotpurri som brukar ligga mot slutet av dansfilmer, och efter det tar en annan historia vid. Det är bakvänt, originellt och strålande.
Martha och Niki vinner först den svenska uttagningen i en hiphoptävling, sen åker de till Paris för världsmästerskapen Juste Debout. De vinner allt där med, som första kvinnor någonsin dessutom. Utan ett ord visas bara vinst på vinst, i gott och väl 20 minuter får vi bara se Martha och Niki fullkomligt dansa röven av alla andra. Deras energi är våldsam, samspelet rent makalöst. De följer varandras rörelser, rör lätt vid varandra för att markera riktning och steg, en hand i ryggen och en fingertopp på höften. Deras dans är helt enkelt sublim.
Efter succén i Paris skruvas så tempot ned, och en lågmäld film om vänskap och utveckling börjar. Det är som baksmällan efter festen, då det existentiella grubblandet tar vid: Vem är jag egentligen? Vill jag det här? Vad ska vi göra sen?
Mårtens har följt Niki och Martha under fem år, och hennes idoga arbete lönar sig: hon kommer närmare och närmare, filmen blir mer intim och personlig allt eftersom.
Martha är en sluten och tystlåten person, men när hon dansar vänder hon insidan ut. Niki är hennes motsats, hon bubblar och pratar hela tiden. Deras vänskap grundar sig i dansen, det är där de kommunicerar och uttrycker sig allra bäst. Mårtens fångar dansen skickligt i foto och klipp, hon förmedlar både tävlingskänslan, energin och vänskapen i dansrutinerna. Märk väl i dokumentära situationer som inte ger chans till omtagningar.
När Martha och Niki åker till Kuba för att gå en salsakurs och få inspiration tappar filmen lite av sin känslighet. Det blir nästan för komiskt då två världsmästare i streetdance hamnar bland stela pensionärer som gör höftrullningar i en flyghangar. Det är roligt, men fokus försvinner från Martha och Niki och deras relation.
Jag förstår dock att Tora Mkandawire Mårtens inte kunde få nog av denna tillspetsade situation med “Sällskapsresan-känsla”, hennes nästa film ska mycket riktigt handla enbart om salsakursen.
Flugan på väggen-metoden som de flesta dokumentärer använder sig av för tillfället, är elegant och subtil. Väljer man rätt scener och kommer man så nära som den här filmen gör, så behövs ingen berättarröst som pedagogiskt talar om vad vi ser. Ändå är det otillfredsställande att inte få veta ”vad som hände sen”, kanske en liten skylt i all enkelhet före eftertexterna? För när ”Martha & Niki” är slut är man så engagerad i deras liv, karriär och vänskap att man vill veta mer.
Önskan om att veta allt är ju ändå om något ett tecken på en stark historia. ”Martha & Niki” är en energisk berättelse om en fåordig vänskap som utan onödigt pynt visar hur livsnödvändigt ett konstuttryck kan vara.
