”Massaker av ett manus”

Uppdaterad
Publicerad

Dramatikern Cristina Gottfridsson riktar i ett öppet brev hård kritik mot Uppsala stadsteater för hur hennes pjäs ”Fallet Kapten Klänning” gestaltas på scen.

I fredags hade min pjäs ”Fallet Kapten Klänning” urpremiär, med inbjudna kritiker, på Uppsala stadsteater. När jag skriver detta har jag inte läst någon recension. Men för första gången på de tjugo år jag varit verksam, ser jag fram emot den våg av sågningar som kommer. Eller borde komma, om det är nån reda med kritikerkåren.

Det kvasikonstnärliga töcken som teatern släppt fram till premiär förtjänar stryk och är inte den pjäs som jag har skrivit.

Direkt ska sägas: ingen skugga över skådespelarna.

Utöver ett regikoncept som inte fungerar, har regissören kommit loss i en förödande bearbetning av mitt manus.

Jag har inte sett någon repetition. Ingen har signalerat till mig att det inte fungerade.

Efter första akten – som är helt obegriplig – var jag paralyserad. Andra akten var lämnad mer ifred från regissörens klåfingrighet så texten fick komma fram och fungerade nästan. När man satt där med första aktens strokeartade demens i färskt minne blev man så lättad att andra akten kändes riktigt bra. Jämförelsens mekanism arbetade till andra aktens fördel där. Så publiken får nog med sig en relativt intressant halv pjäs ändå. Men ur mitt perspektiv är det haveri.

Borta är den dramaturgi jag byggt och med den mina intentioner.

Borta är flickornas berättelser i samspelet med en skicklig förhörsledare som fick dem att tala om smärtsamma saker de gömt långt bak i mörkerminnet.

Det som skulle bli deras röst, subjektivitet och upprättelse har regisserats till tomma nunnor utan persona och de objektifieras väl så hårt som i den sexhandel det handlar om.

Det som skulle vara en obarmhärtig gestaltning av en verklighet som vår civiliserade kultur helst vänder sin blick ifrån  har dimmats in i töntiga upptåg och mähäig köckenmödding och är exakta motsatsen till vad jag ville.

Hur kunde det gå så? Och får man göra så?

Tja. Får och får. Regissören bad att få göra vissa förändringar i manus. Jag sa nej. Först.  Men. På inrådan av teaterns dramaturg hade vi ett möte för att nå en samsyn på manuset.  Jag utgick ifrån att teatern rekryterat en kompetent regissör. En ny, stark, kvinnlig röst. Det var spännande. De unga starka tjejerna ska man stötta. Jag ville inte vara motvals och prestigeriden.

Argumenten lät bra och underbyggda – vissa ändringar var motiverade av logistiska skäl – trots jag var skeptisk gav jag mitt medgivande till att pröva förslagen. Jag fick aldrig veta att de inte fungerade – dramaturgens uppgift i det här fallet.

Om jag ändå kunde hävda att den konstnärliga ledningen är inkompetent. Men eftersom både teaterchef och dramaturg tillhör de allra duktigaste i landet, så fick jag problem.

För min medvetenhet om att båda har stark konstnärlig kompass gjorde att jag förlitade mig på deras omdöme. Jag kunde inte veta att de lät bli att använda det.

Eftersom jag gett mitt medgivande till vissa delar av bearbetningen känner jag mig som gisslan i haveriet. Jag får skylla mig själv.  En nästan löjlig parallell till mekanismer i pjäsen. Utan övriga jämförelser.

Så kul som det var att se hur det bokades utsålt långt innan premiär, lika hemskt tycker jag nu att samma faktum är. Dessutom har man förlängt och fått loss fler biljetter till den stackars publiken. Herregud.

Cristina Gottfridsson

dramatiker

Du kan läsa teaterchefen Linus Tunströms svar på kritiken här.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer