Chefredaktör Robban Becirovic till höger. Till vänster omslaget till det första numret av Close Up från 1991. Foto: Privat

”Hårdrock och fotboll är de största folkrörelserna”

Publicerad

Det började med ett spiralblock under en bondpermis. 25 år senare firar magasinet Close-Up 25 år av död, undergång och metal.

Chefredaktör Robban Becirovic mäter tiden i Close-Up-nummer.

– Jag skaffade mina dreadlocks strax efter nummer ett och har inte klippt mig sen dess, säger han.

Eller:

– Jag flyttade till Stockholm runt nummer 34, även om jag fortfarande ser Close-Up som en Norrköpingstidning.

Man kan säga att Robban Becirovic lever och andas sin tidning, som startade som anteckningar på ett spiralblock och som idag har en upplaga på 10 000 – en siffra de flesta kulturtidskrifter bara kan drömma om.

I sin ledartext i jubileumsnumret (nummer 186) skriver han om hinken han har vid skrivbordet för att kunna spy utan att lämna sin post när det närmar sig deadline.

”MANIAC EATS HIS WIFE ALIVE”

Så löd rubriken på det första Close-Up-omslaget. Bilden föreställer något otydbart köttigt och antagligen obehagligt.

Det var 1991 och Robban gjorde lumpen som brödbilsförare på I4 i Linköping. Hans uppgift var att köra bröd från bageriet på I4 till de olika förläggningarna i området. Här snubblade han över en hemlighet: befälen trodde att sträckan mellan förläggningen Kvarn vid Motala och bageriet tog 4 timmar. Men de senaste 30 åren hade brödbilsförare fört över den hemliga kunskapen att det bara tog en timme, och om en glänta i skogen, stor nog att dölja brödbilen. 

I gläntan ägnade han de lediga eftermiddagarna åt att lyssna på blandband med dödsgruppen Deicide och att skissa på sin första tidning.

Robban stal såväl namnet Close-Up som hela omslaget från en amerikansk tabloidtidning från 50-talet. Tidningen innehöll ingen text om en galning som ätit sin fru levande – det var bara ett sätt att fånga folks uppmärksamhet.

– Alla snackade om den, säger Robban.

Första upplagans 1 000 exemplar sålde snart slut, och nummer två trycktes i 2 000 exemplar. Sen rullade det på.

– Det var aldrig tanken att det skulle gå att leva på tidningen. Jag ville bara sprida ordet om banden jag gillar, få gratis skivor och se lite konserter. Men från och med nummer fjorton har det varit ett heltidsjobb.

Ville återställa Berlinmuren

Close-Up är tidningen alla fans av hårdrockens och punkens lite hårdare genrer har en relation till.

Redan i tidningens fjärde nummer kunde man läsa en intervju med den ökände (och numera mördade) Mayhem-gitarristen Euronymous, där han talar om saker som verklig ondska, bandets sångares självmord (vilket Euronymous själv fotograferade och senare använde som skivomslag), och hur han ville återuppbygga Berlinmuren eftersom östkommunismen var den ondaste och därmed i hans mening bästa politiska ideologin.

– Den var ganska kontroversiell. Han pratade om att döda folk och så vidare. En del säger att det var den artikeln som satte fart på den svenska black metal-scenen på 90-talet. Men jag vet inte om det är sant.

Glada metaforer

En kvarts sekel är längre än de flesta musiktidningar klarar sig, betydligt längre (även om Orkesterjournalen leder stort med sina imponerande 83 år). Robban tror att anledningen till det är en kombination av en trogen läsekrets och duktiga skribenter.

– Vi har Sveriges vassaste hårdrockspennor, säger han.

Journalistiken i Close-Up präglas av färgglada beskrivningar av den destruktiva musik den bevakar: Mjölby-bandet Vanhelgds nya skiva beskrivs som ”en symfonisk avrättning som attackerar sinnena skoningslöst och inte ger sig förrän lyssnaren kapitulerat under dess tyngd, skönhet och raseri”. En annan skiva beskrivs som ”tät som massan hos en döende stjärna”.

Är ingen nostalgiker

Många hårdrockare är nostalgiker. Titta på bokningarna på en jättefestival som sommarens upplaga av Sweden Rock: Twisted Sister, Slayer, Lita Ford, King Diamond. Samma artister hade kunnat vara affischnamn på 80-talet. Men Robban Becirovic är ingen nostalgiker.

– Jag är absolut mer intresserad av det nya, jag tittar ytterst sällan bakåt. Skulle vi skriva mer om klassiker skulle vi absolut sälja fler tidningar, men det är inte där jag har mitt intresse.

Trodde du att Close Up skulle fira 25 år?

– Nej för fasen. Det är ju helt sjukt egentligen. Att leva på det fanns inte på kartan när vi startade. Och det gjorde det inte för banden vi skrev om heller. Men folk slutar ju inte att lyssna på hårdrock för att de blir 40, de fortsätter. Hårdrock och fotboll är de största folkrörelserna i landet.

Vad är du mest stolt över?

– Det är nog att vi har funnits i 25 jävla år, att vi startade från ingenting. Allt jag hade var en blyertspenna i bakfickan. Ingen Bonniers har kört in några pengar. Nu har jag anställda och ett kontor. Jag blir inte rik men jag kan betala hyran.

Tröttnar du aldrig?

– Nej, nej, nej! Det är det roligaste som finns. Jag fattar inte folk som säger att ”nej det är måndag imorgon”. För mig är det ”äntligen måndag”. Jag jobbar mycket, jag jobbar alltid, och jag försummar tyvärr familjen. Men det är en ynnest att få ha sin hobby som yrke.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer