Helt klart är det inte samma sak som det man kallade mediemakt under papperstidningens storhetstid.
I och med att masskommunikation inte längre är en knapp tillgång, utan tvärtom en slösande ymnig fri nyttighet, har de gamla medieformerna förlorat sin makt och kraft. Inga budskap behöver längre betala för att åka med i en massdistribuerad pappersbunt.
Var och en som kan beröra en publik blir sitt eget massmedium (är det ett företag kallas det content marketing är det en människa kallas det influencer/youtuber/och så vidare).
Med sådana medier – vad är då mediemakt?
Under det år som gått sedan förra gången Medieakademin utkorade J&J till mäktigast på sociala medier har två svenska instragrampostningar haft ett enormt inflytande på debatt, händelseförlopp och rapportering i traditionella nyhetsmedier. När Lulu Carter och Cissi Wallin var för sig anklagade namngivna män för sexuella övergrepp respektive våldtäkt hände saker som aldrig hade hänt utan sociala medier. Instagramposterna drev traditionella medier till publiceringar de knappast skulle ha gjort för egen maskin. Anklagelserna blev också i praktiken sina egna, självutmätta bestraffningar.
Men i det skeendet har sociala medier fungerat i tätt samspel med traditionella medier, som ett slags oreglerad utspelsplattform för personer som redan har byggt en ställning och en maktposition i traditionella medier och debatt.
Det är heller inte dessa båda instaposter som syns i årets upplaga av Maktbarometern.
Det som Maktbarometern mäter är genuint sociala medier-specifika parametrar: räckvidd och engagemang.
Alltså: hur många personer når man ut till och hur starkt reagerar publiken på den stimuli de utsätts för (mätt i sånt som likes, delningar, retweets).
Jag skulle vilja hävda att det är högst diskutabelt om det är rätt att kalla det man mäter med dessa verktyg för makt eller inflytande. Vore man filosof skulle man kanske kunna få för sig att kalla det istället-för-makt: här sitter jag, medborgare, och gråter och skrattar med mina influencers och lajkar och delar, medan makten pågår någon annanstans.
När författaren Göran Palm 1968 gjorde mediekritiken till folkbildning och folksport med den extremt uppmärksammade boken Indoktrineringen i Sverige, riktade han förstås kritik mot USA-vänliga utgångspunkter i rapportering om Vietnamkriget och så vidare. Men den viktigaste och roligaste diskussionen han öppnade är den om att även liksom oviktiga medier kan ha viktiga medvetandeskapande funktioner. Tv-serier, underhållningsprogram, populärmusik, alla deltar de i att forma ett samhälles ”vi”, och i att forma våra förväntningar på tillvaron och våra krav på omgivningarna.
På det planet är det lätt att se att Jocke och Jonna kan ha stort inflytande. Med sitt grundbudskap – som kanske kan formuleras ”tillvaron är en kamp och varje människoliv är en hjältesaga” – erbjuder de en närmast perfekt gestaltning av den individualisering av det tidigare samhällsprojektet som är ett grundläggande drag i den brittisk-polske sociologen Zygmunt Baumans ”flytande modernitet”.
Men den mediemakten – den specifika mediemakt som kan skapas i sociala medier – är inte en makt som kan förändra något.
Influencer- och youtuberbranschens kraft, nog så imponerande, är en identifikationsreaktion som bara räcker till för att skapa berömmelse och inkomster åt upphovspersoner och en publik att sälja till annonsörer.
Liksom den flytande moderniteten och den nya medieekologin på ett paradoxalt sätt har eroderat grunden för journalistik och offentligt samtal, så tycks den också ha eroderat själva kvalitén i mediemakten – så att den nu, istället för att försöka sätta ljuset på det som är viktigt, med enorm energi fokuserar på det som är oviktigt.