Det är en central fråga i modern kulturpolitik av europeisk typ. Svaret, som formulerades av den berömde ekonomen John Maynard Keynes (mera känd för keynesianismen) när han i efterkrigserans Storbritannien blev chef för det första kulturrådet, är principen om armlängds avstånd.
Det ska inte finnas direktkontakt mellan politikernas händer som delar ut pengarna, och kulturutövarnas händer som tar emot dem. Däremellan ska kulturbyråkratens stadiga arm finnas.
Politiker sätter övergripande mål, lägger fast ramverk och anslår pengar. Byråkratin arbetar för att förverkliga målen, inom ramverk och budget. Kulturen är fri såsom fågeln.
Politikerna kan inte göda den kultur man gillar och svälta den man ogillar.
I svensk kulturpolitik har principen om armlängds avstånd i årtionden varit dogm – ifrågasatt av ingen, aldrig omdiskuterad, förmodats fungera.
Nu hamnar denna princip ofta i centrum av kulturpolitiska debatter och strider.
Orsakerna är flera, samverkande och intressanta:
1. Politiker har börjat lägga sig i och ställa frågor.
När kultursamverkansmodellen infördes och försköt en rejäl bit kulturpolitisk makt ut i landet hamnade den utanför elitbyråkraternas och debattörernas sfär av införstådd samsyn. Ute i regioner och kommuner krockar principen om armlängds avstånd med principen om ett övergripande ansvar för vad som försiggår i politikernas domän.
Allt oftare får vi höra politiker ifrågasätta legitimiteten i kulturlivets offentligfinansierade frihet. I de flesta strider där politiker kliver eller försöker kliva över gränsen och direktstyra kulturens innehåll handlar om sverigedemokrater (se punkt 2) men de är inte ensamma. Göteborgs starka kvinna Ann-Sofie Hermansson (S) ingriper personligen, gång på gång, mot ett specifikt panelsamtal efter filmen Burka Songs 2.0, för hon ser det som sin plikt som politiker att agera – inte mot den fria kulturen utan mot våldsbejakande extremism. Inför sådana attacker får kulturlivet plocka fram principen om armlängds avstånd, som tidigare hängt som ett symboliskt vapen på väggen, och freda sig bäst man kan i öppen debatt.
2. Sverigedemokraterna är ett stort och för varje val hittills växande parti som helt enkelt inte är överens med övriga partier om att politiker inte ska få styra kulturen.
SD vill gå väldigt långt i att styra kulturen så att den slutar skapa splittring i samhället och istället ägnar sig åt ”stärkandet av samhörigheten på den nationella identitetens och den gemensamma kulturens och historiens grund” (principprogrammet s 11).
Att detta går tvärtemot virket i modernismen och allt därefter får de brottas med om de får inflytande över kulturpolitiken, men intentionen är otvetydig. SD:s kultursyn (kanske hela partiet) är som ett sidoskott från 1800-talet som nu försöker tränga sig tillbaka in i stammen.
3. Högerns nyvitaliserade kulturdebatt (Lars Anders Johansson, Johan Lundberg med flera) bygger just på en radikal kritik av den moderna kulturpolitiken av europeisk typ.
Frågorna som väcks i den debatten skär rakt in i den kulturpolitiska praktiken. Är principen om armlängds avstånd egentligen så bra som den påståtts? Funkar den? Har politikerna när de på armlängds avstånd sätter sina mål och ramar i själva verket smugit in en massa styrning i målformuleringar och anslagsvillkor.
”Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling” heter det i kulturpolitikens portalparagraf – är det en styrning, eller en oklar mening, eller båda samtidigt? När stora delar av kulturen lever genom att anpassa sig till en politisk formad livsmiljö – är det då rimligt att säga att den är fri såsom fågeln? För en mandatperiod sedan hade sådana funderingar ingen plats i den inflytelserika kulturdebatten. Nu hörs de inte bara från Timbro utan också från kulturutövare av olika schatteringar, i kultursidesdebatten och undan för undan även från kulturutskottets tämligen saktmodiga alliansprofiler. Nya tankar prövas, positioner ändras, dogmer synas i sömmarna.