Foto: TT

Var går gränsen för ”tredje uppgiften”?

Publicerad

Måste experter dela med sig av sina kunskaper gratis? Det är en av frågorna som aktualiseras i samband med en uppmärksammad UR-produktion. ”Det måste finnas någon gräns” säger Ylva Habel.

Efter att ha fått en förfrågan om att bidra till researcharbetet inför en UR-produktion om rasstereotyper, lyfte forskaren Ylva Habel och konsulten Barakat Ghebrehawariat en mängd problem med förfarandet i en artikel i Kulturnyheterna.

Ett av dem är att rasifierade experter på antirasistiska frågor ofta förväntas bidra med tid och kompetens – utan att få sin yrkesexpertis erkänd genom att anlitas på pappret, och få betalt.

Artikeln har upprört flera. Många i samma position känner igen sig i situationen.

Svenska mediesystemet

Andra ifrågasätter riktigheten i Habels och Ghebrehawariats resonemang. En av dem är Ivar Arpi, liberal ledarskribent på Svenska Dagbladet.

– Så här ser branschen ut, forskare blir ombedda att bidra med sin expertis gratis, och det kan man rikta kritik mot, säger han till Kulturnyheterna.

– Habel är snarare en populär författare med efterfrågad kompetens. Det är därför människor vill ha med henne att göra. Inte för att hon är svart, utan populär, tror Ivar Arpi.

– Dessutom ingår det i hennes uppgift som forskare att samverka med samhället.

Tredje uppgift

Och det är inte bara Ivar Arpi som lyft frågan om inte forskaren Ylva Habel faktiskt har en lagstadgad skyldighet att sprida sin kunskap till UR-projektet – som en del av forskares ”tredje uppgift”?

En av de som twittrat ut frågan är Anders Sundell, statsvetare vid Göteborgs universitet.

– Det ingår ju i ”tredje uppgiften” att förklara det man forskar om på ett begripligt sätt. Själv gör jag det genom att blogga, svara på frågor från journalister och föreläsa på olika ställen, säger han.

”Vi kan inte bidra med allt”

Ylva Habel själv håller med. Men tycker att det finns en gräns.

– Naturligtvis kan vi forskare förväntas uttala oss i intervjuer, eller delta i diskussioner i medierna. Det kan däremot inte förväntas att vi, tillsammans med andra experter, ska bidra med allt kunskapsmaterial för en produktion, när de som är anställda och uppbär lön inte kan bidra med någonting, säger hon.

Skyldig sprida kunskap enligt lag

En forskares första uppgift är att forska, den andra är att utbilda. Termen ”tredje uppgiften” syftar på forskares skyldighet att samverka med resten av samhället och sprida sina resultat, så att de kommer allmänheten till gagn.

Det är fastslaget i högskolelagen. Där lyder formuleringen: ”I högskolornas uppgift ska det ingå att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta.”

Men det är upp till varje universitet och högskola att tolka och omsätta uppgiften i praktiken.

Olika tyngdpunkt

Om det innebär att forskare alltid bör svara ja på intervjuförfrågningar, eller om det räcker att peka på sin avhandling och säga att den finns på biblioteket, är alltså upp till var och en att avgöra.

– Hur man väljer att lägga tyngdpunkten är olika på olika instituioner och universitet. Det är sannolikt att det sker i en dialog mellan prefekter, forskare och andra akademiska ledare. Det är alltså en akademisk fråga, säger Kerstin Jacobsson, departementsråd på Regeringskansliet.

”Måste finnas gräns”

Och Ylva Habel uppger att hon spenderar uppskattningsvis en vecka per år med den ”tredje uppgiften”. Detta på tid som inte ryms inom ramen för en normal arbetstid och alltså sker gratis på fritiden.

– Det måste finnas någon gräns för hur mycket forskare ska förväntas arbeta. Många av oss arbetar redan 50-60 timmar i veckan, säger hon.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer