Slingan, som inte gör sig så bra i skrift, men ni vet, den där geniala nästan visslande kombinationen av toner som injicerade Sergio Leones 60-talsvästerns med kittlande nerv och lockande mystik.

Det är lätt att bli lite melodramatisk när någon av de stora faller, men det är nog inte helt galet att påstå att utan Ennio Morricones kompositioner, ingen Sergio Leone. Vilket i sin tur hade satt Clint Eastwoods karriär i en helt annan riktning.

Clintan hade visserligen gjort sig ett namn i tv-serien Rawhide, men det var Den gode, den onde, den fule och de andra dollarfilmerna som tog honom från lokal kändis till global stjärna.

Ennio Morricone har varit en legendar så länge att det kom som en överraskning att han inte redan var död. Den mannen har ju sedan mycket länge – och för evigt – mutat in en topplacering i filmmusikens Hall of fame, bredvid döda mästare som Nino Rota, Bernard Herrman och Maurice Jarre.

Morricone var inte bara västern, under sin långa karriär gav han tonalt liv åt cirka 500 filmer och jobbade med celebra regissörer som Pier Paolo Pasolini, Giuseppe Tornatore och Pedro Almodovar (och komponerade även ledmotivet för fotbolls-VM i Argentina 1978), men det är insatserna i den genren som han kommer att minnas bäst för, det är också den som han påverkade mest.

Det var där det började och det var på sätt och vis också där det slutade 2015 – då, när han trots sin enorma och hyllade produktion, vann sin första och enda Oscar, för musiken i Quentin Tarantinos hämnarvästern The hateful eight.

Han fick dock även en heders-Oscar 2007, vilket var minst sagt välförtjänt för en man som skapat suggestivt soundtrack till stora delar av filmhistorien.