Avicii fyller Globen, Swedish House Mafia spelar på Madison Square Gardens och DJ-duon Rebecca & Fiona vinner en Grammis för sin första skiva. Strax därefter låter Hultsfredsfestivalen sina besökare tävla om ett DJ-bås på en av scenerna, och dansmusikfester som Summerburst och West Coast House Festival expanderar.
Dansmusiktrenden tycks inte bara vara här för att stanna – utan också för att växa sig mycket större för varje år. Denna helg drar festivalsäsongen igång på riktigt i Sverige, med exempelvis Knarrholmen utanför Göteborg och renodlade dansfesten Dans Dakar i Stockholm.
”Dansmusiken hade vuxit”
Dans Dakar ordnas av Pop Dakar-gänget, som förra året dumpade indiepopen till förmån för elektroniska tongångar.
– Vi kände att Pop Dakar hade kommit till vägs ände. Dansmusiken hade vuxit publikmässigt och det hade kommit flera nya genrer och framstående svenskar. Det var ett lyckligt sammanträffande, säger festivalgeneralen Johan Lindberg.
Lindberg har några teorier om varför house, techno, dupstep och annan dansmusik har vuxit sig så stor på senare år. Han tror att det handlar om en ny generation som är mer öppen för olika typer av musik:
– Jag tror att väldigt många musiklyssnare är mindre genrelåsta nu, än exempelvis på 80- och 90-talen, då man valde mellan hårdrock och synt, säger Johan Lindberg och fortsätter:
– Och jag tror det hänger ihop med att folk har blivit mer vana vid att lyssna på låtar istället för hela album. Technoartister släpper oftast sin musik som låtar eller EP:s, och jag tror att det formatet har blivit lättare att få ut i musikbranschen.
”Man söker nya kickar”
Karin Moberg från DJ-gruppen ”Fucking and punching” ska spela på Dans Dakar. Hon tror att intresset för dansmusiken har väckts på en djupare nivå:
– Jag tror att folk är mer breda i sin musiksmak, och att det har att göra med att yngre generationer är emot att bli placerade i ett fack. Musikvärlden är precis som modevärlden – man söker hela tiden efter nya kickar. Själv är jag redan less på melodisk house á la Avicii.
Man skulle kunna tro att dansmusikfestivalerna har en smart ekonomisk tanke bakom sig. Visst borde det väl vara billigare att flyga in en ensam DJ med några lådor elektronik till sin festival, än ett fullt utrustat rockband? Nej, inte enligt Dans Dakar-generalen:
– Rockband består ofta av flera personer som ska ha resa och hotell och så. Men å andra sidan brukar de elektroniska akterna kräva mer ljus och video – en dyrare scenproduktion. Så det blir ungefär samma summa när man slår ihop allt.
Fyra kvinnliga Tiësto?
Förra året låg Dans Dakar samtidigt som Summerburst, och det kändes för den småskaliga festivalen intill Stockholms Universitet. Men Johan Lindberg vill inte påstå att konkurrenterna skrämmer honom:
– Nej, vi har en lite annorlunda inriktning. Vi har inte bara kommersiell house, och vi har lite mer koll än många av de andra festivalerna, tror jag. Vi vill inte köra på en jättestor gräsmatta där folk står och vevar ena armen i luften, utan vi vill behålla känslan av små dansgolv.
Det föredetta popsnöret Johan Lindberg trivs bra i sin nya hemgenre, men han har upptäckt att den lider av samma problem som många andra: ojämställdhet. De största affischnamnen har övervikt på män, även hos Dans Dakar. Där ska Eric Prydz, Paul Kalkbrenner, The Bloody Beetroots, Familjen och Slagsmålsklubben dra folk. Men festivalgeneralen har en optimistisk vision:
– Vi har märkt att det saknas kvinnliga akter som är etablerade och stora inom dansmusiken, och det beror förmodligen på att de inte har släppts fram på de mindre scenerna från början. Vi vill hjälpa till att råda bot på det, och hoppas att det finns fyra kvinnliga Tiësto om några år.