Otaliga hits och fantastiska album kombinerat med extatiska liveframträdanden. En beskrivning som förvisso skulle passa på många stora band. Men den stämmer mest på The Rolling Stones.
Ändå har jag aldrig varit på en Stones-konsert. Men jag har förstått att det var häftigt redan från början. Mick Jaggers råa sexuella magnetism och Keith Richards farliga uppsyn fick de små klubbarna i Storbritannien att koka i början av 60-talet. På bara några år gjorde deras första skivor, kombinerat med Jaggers röst och uttrycksfulla scenpersonlighet, bandet känt i hela världen.
Lyssnar man på deras liveversioner av Bo Diddleys ”I’m alright” från mitten av 60-talet är det lätt att förstå varför de slog så snabbt och så fullständigt. Energin är så smittsam att de gryniga youtube-klippen får en att känna sig som en fulltankad skördetröska på en oslagen äng. Och då hade textförfattarna Jagger/Richards knappt kommit igång. På första plattorna spelade Stones främst covers på amerikansk blues och rock’n’roll.
Det finns flera historier om hur Jagger och Richards, även kallade ”The Glimmer Twins”, började sitt låtskrivarsamarbete. Enligt Richards ska managern Andrew Oldham stängt in dem båda i sitt kök och sagt ´kom inte ut förrän ni har en låt´. Ett dygn senare kom de ut med ”As tears goes by”.
Jagger själv har dock avfärdat storyn. I biografin ”According to the Rolling Stones” från 2003 säger han att ´Keith gillar historien om köket, och visst, Andrew kan ha sagt så nån gång, att han borde låsa in oss i köket tills vi skrivit nåt bra, men han låste aldrig in oss bokstavligen´.
Oldham ska också varit den som kläckt idén att Stones skulle vara The Beatles elakare motsvarighet. Och det fungerade bra. På 60-talet var en återkommande fråga på skolgårdar världen över: vilka gillar du bäst, Stones eller Beatles? Fel svar kunde helt visst resultera i en blåtira. Därför är det särskilt skojigt att John Lennon i en intervju 1980 ger sig själv och Paul McCartney äran för att Jaggers och Richards låtskatt kom till.
Beatles gav Stones sin låt ”I want to be your man” på en klubbspelning 1963, men när kvällen började var låten bara halvfärdig. Att Lennon och McCartney då satte sig i ett hörn och på kort tid skrev klart den ska ha fått Jagger och Richards både imponerade och inspirerade att börja skriva eget material.
Hur det än var med den saken har Mick Jagger och Keith Richards sedan dess skrivit så många internationella hits att de inte går att nämna i löpande text utan att göra läsaren trött i ögonen: ”Come on”, ”Mother’s little helper”, ”Beast of burden”, ”Paint it black”, ”Angie”, ”Wild horses”, ”Brown sugar”, ”Gimmie shelter”, ”Lady Jane”, ”Waiting on a friend”, ”Let it loose”, ”Ruby tuesday” och ”You can´t always get what you want” är bara några låtar som poppar upp i huvudet som betytt mycket för mig. Och då föddes jag samma år som Stones släppte sitt 18:e album, ”Tattoo you”, 1981. Totalt har de gjort ett trettiotal studioalbum.
Men de flesta av Stones hits skrevs i början av bandets karriär. Att man ändå, med en låtskatt främst från 60- och 70-talen, lyckats fånga publikens intresse i över ett halvt sekel är en prestation som saknar motstycke.
Så lite nedstämd är jag ändå över att jag inte har några biljetter till kvällens konsert. Men helt blue and lonesame behöver man inte vara. Oddsen är ju inte skyhöga på att det kommer fler chanser – varför skulle de någonsin sluta?
Dessutom svämmar internet över av Stones-klipp från de senaste 55 åren så det är lätt gjort att koka ihop en hemmakonsert och uppleva valfri favoritdel av bandets långa, långa karriär.
Så ikväll börjar jag med ett svep av redan nämnda I'm alright och tittar sen på Some Girls konserten i Fort Worth i Texas från 1978 och sjunger särskilt med i Beast of Burden.