Faust – Yinjia Gong Foto: Micke Sandström/Norrlandsoperan

Faust på Norrlandsoperan – Tydligt och fint men brist på intention

Publicerad

I en del tecknade typ Tom & Jerry-avsnitt från barndomen förekom en djävul på en axel och en ängel på den andra som viskade i örat och avgjorde om nästa handling skulle bli ond eller god. Ungefär lika tydlig är iscensättningen av Goethes Faust på Norrlandsoperan.

Mefistofeles är en högklackad bock och Faust en förtappad lust- och livsbejakare. Och pekpinnarna om hur det går för en kvinna som ger med sig när en kille tjatar till sig sex är förstärkta med teaterblod och vagga. Men övertydligheten och symbolerna är ändå begåvat genomtänkta. Den hornbeklädda hunden i andra akten till exempel – som gestaltas av en dansare, påminner om Goethes bevingade ord ...”pudelns kärna”.

Goethe själv har kallat sitt verk Faust för summa summarum av sitt liv. Men varifrån kommer egentligen idén om människans inneboende dragning till ondska?

Den helgonförklarade teologen, kyrkofadern och retorikern Augustinus som levde runt 400-talet efter Kristus var upphängd på synd, frestelse och förtappelse... Han kom på att människan föddes ond och att kroppen står i vägen för Gud. Innan Augustinus fanns inte arvssynden varken som begrepp eller bevekelsegrund i vårt kollektiva medvetande. Men nu genomsyrar det våra tanketraditioner vare sig vi är religiösa eller inte. Undra på att Goethes verk i samma anda också blev världslitteratur... Och Gounods musik till detta ämne är minst lika lättfunnen (Bianca Castafiore i Tintin sjunger alltid juvelarian. Har ni tänkt på det?). Det är romantisk musik med många välkända pärlor och tre och en kvarts timme brukar kännas mer som himmel än helvete.

Det här kan vara en av Norrlandsoperans större satsningar på länge. I alla fall om man räknar i storlek och antal körsångare och dansare på scenen. I diket spelar Norrlandsoperans orkester under modig tolkning av Eric Solén, som driver i det lätta men ger utrymme åt det svarta. Sabina Bisholt som sjunger Margeritte står för kvällens fullödigaste sångarinsats. Hon har en konstant tät kärna i rösten vare sig hon är innerlig och intim eller uppe i stratosfären. Yinjia Gong som sjunger Faust är som vanligt fin på scenen och höjden flyger som en klockren träff i brännboll. Men mellanlägel lät bitvis lite instabilt i både intonation och flöde. Kanske premiärnerver eller repetitionsslitage? Han brukar sjunga mjukare. Djävulen Mefisto spelas av den både vokalt och sceniskt säkra och karismatiska Kosma Ranuer. Att han dessutom går tre timmar i högklackat är en bragd.

Men fastän föreställningen är både påkostad, fantasifull, musikalisk ... och som sagt, väldigt tydligt gestaltad. Så saknar jag lite mer intention. Vad vill de berätta? Vilken är sensmoralen? När man nu har så mycket synd och skuld och ont och gott att laborera med... Man hittar ingen favoritfigur man håller på (för övrigt så heter operan Faust ”Margerethe” i Tyskland), och somliga av oss kan ha svårt att känna på djupet i det religiösa.

Kvinnor på operascenen blir så ofta både galna och dödade. Vad ska man tänka om, hur och att hon blev det även denna gång? (på Norrlandsoperan i väldigt snygga ljuskäglor?)

Faust av Charles Gounod

Visa

Norrlandsoperan

Dirigent Eric Solén

Regi Eva-Maria Melbye

Spelas mellan 5 oktober och 29 oktober

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer