Förra året var Conchita Wurst den starkast lysande stjärnan under Eurovisions glittrande arenatak. I år är hon det igen.

Pressuppbådet är enormt. Alla vill prata. Om kärlek, om mode, om Vladimir Putin.

När artistens hemland Österrike, och huvudstaden Wien arrangerar tävlingen används Conchita Wurst som ansikte utåt. Framför stadshuset är parken tapetserad av helkroppsfigurer och bilder på kvinnan med skägget.

Ett år efter vinsten i Köpenhamn representerar hon kampen för alla människors lika värde och hbtq-rättigheter mer än Österrike, och Österrike representeras av Conchita Wurst mer än någonting annat.

Välinvesterade trafikljus

I Wien har vice borgmästaren från Österrikes gröna parti, Maria Vassilakou, med ansvar för trafik- och tillgänglighetsfrågor, initierat en kampanj med nya trafikljus. De föreställer samkönade par som är kära i varandra – istället för gamla sedvanliga ”här går man”.

– Vi vet att folk tycker det är tråkigt att stå stilla vid rödljus. Nu ger vi dem någonting roligare att titta på, och gör dem uppmärksamma. Det är Eurovision och vi vill kommunicera det här budskapet. Samtidigt är det en trafiksäkerhetsåtgärd, säger hon.

Det kostade 630.000 kronor att göra om trafikljusen. Det har kritiserats, hyllats och framförallt uppmärksammats. Varje dag i två veckors tid har Österrikisk och internationell press skrivit om Maria Vassilakous trafikljus.

– Därför är det välinvesterat. Hur den här kampanjen har tagits emot är ett bevis på att vi är ett öppet samhälle där acceptans och tolerans är mer än bara ord. Det startades en Facebook-sida för att ha kvar ljusen permanent som fick 20.000 likes direkt. Så nu får de stanna. Det här är inte bara under Eurovision, säger hon.

Handlar om att manipulera

Det hbtq-präglade Wien är ett av flera exempel på hur värdlandet för Eurovision song contest profilerar sig självt internationellt, tycker forskaren Paul Jordan. Han studerar fenomenet ”nation branding” – hur ett lands styrande politiker sysslar med självmedvetna aktiviteter för att förmedla en bild av landet. Han kommenterar ESC för brittiska BBC och omnämns av media som ”Dr. Eurovision”.

– Det handlar om att manipulera den bilden genom olika idéer och budskap. Det är mer kraftfullt än vad du kanske tror. Det är mer än bara marknadsföring, säger han.

Det syntes i Estland, när Tallinn anordnade tävlingen 2002, och det syntes 2005 i Kiev när Ukraina hade värdskapet.

– När Estland hade Eurovision var de måna om att profilera sig som ett nordiskt land, snarare än ett post-sovjetiskt. Det gjorde att den ryskspråkiga befolkningen kände sig marginaliserad. Och efter orangea revolutionen i Ukraina, när landet höll i Eurovision, kände sig befolkningen i öst ignorerad när hela evenemanget var västerländskt inriktat. I dag ser vi vad som händer i Ukraina. Det här är väldigt kraftfullt, säger Paul Jordan.

Fina budskap – en risk

I Österrike tål den hbtq-vänliga svepningen att synas. Landets lag tillåter inte samkönade äktenskap, och i parlamentet sitter flera socialkonservativa politiker.

– Jag har bilden av Österrike som ett ganska konservativt land. Inte det Conchita Wurst står för. Här finns det, precis som i många andra länder just nu, problem med rasism och antisemitism. Det kan finnas en risk med att förfina den bilden, säger Paul Jordan.

– Bilden riskerar att inte bli sanningsenlig i förhållande till hur makten faktiskt ser ut. Det finns också en risk i hur vi behandlar andra länder för att profilera oss själva. Det var inte länge sedan det skedde ett mord med homofoba motiv på öppen gata mitt i London. Nu pratar vi om vad som händer i Ryssland som om Storbritannien vore perfekt.

Vill bo kvar i Wien

Bakom artisten Conchita Wurst finns 26-åriga Thomas Neuwirth. Född i österrikiska staden Gmunden men sedan flera år tillbaka bosatt i Wien.

– Inte för att vara sådan, men jag reser väldigt mycket just nu. Om jag hade velat bo i någon annan stad så hade jag kunnat göra det. Jag älskar massor av städer, men väljer ändå att bo kvar i Wien. Den här staden och det här landet har alltid varit väldigt kärleksfullt mot mig, säger hon.

Conchita Wurst gillar budskapet Wien vill förmedla genom Eurovision song contest, och är förtjust i de nya trafikljusen.

– Det är klart att vi inte har nått en punkt där vi är helt jämlika. Helt färdiga. Men vi tar små steg. Mina föräldrar uppfostrade mig så här: visa respekt och såra ingen. Det är ganska enkelt.

Är bara början

Maria Vassilakou ser trafikljusen som just ett litet steg på väg mot någonting större. Om det rör sig om ”nation branding” är det ändå för den goda sakens skull, tycker hon.

Snart går de på export. Köln, Bremen och München har köpt rättigheter till att kopiera ljusen.

– Det här är ingenting vi bara försöker kommunicera internationellt. Det handlar lika mycket om hur vi ser saker här i Wien. Vi vill att fler människor tänker på det här. Varje liten sak vi exponeras för spelar roll. Det här är bara början. Du ska få se, om några veckor finns de här trafikljusen över hela Europa, säger hon.