Dylansällskapet talar om den hemlighetsfulla Nobelpristagaren Foto: SVT/TT

Istället för religion: Bob Dylan

Publicerad

Bob Dylan kommer inte till Stockholm för att hämta sitt Nobelpris nästa vecka. Den lika folkskygga som gåtfulla artisten befinner sig nämligen på en evighetslång turné. Kulturnyheterna träffade både fiktiva och verkliga Dylansällskap och pratade om den motsägelsefulla stjärnan, som lockar till mytologisering.

I föreställningen Dylansällskapet, som spelas på Stadsteatern i Stockholm, försöker fyra män begripliggöra sina egna liv genom Bob Dylan. Kvinnor de har älskat jämförs med Blonde on blonde, av många ansedd som Dylans bästa skiva. Och texterna till skilsmässoplattan Blood on the tracks blir ett slags självhjälpslitteratur att ta till vid de egna uppbrotten.  

– De speglar sig i Dylan och i Dylans texter, och finner svar där. Inte olikt som en tro på någonting. Det finns en bok någonstans och allting som sker, allt det jag känner, kan jag relatera till boken. Och det lugnar mig, speglar mig, på något sätt. Jag tror att här, där vi är lite sekulariserade, ökar behovet av konst, säger Dennis Magnusson, som har skrivit pjäsen.   

Verklighetens Dylan-vänner 

Under repetitionsarbetet med pjäsen fick ensemblen en överraskning: ett gäng herrar, som visade sig vara det riktiga Dylansällskapet, hörde av sig. En av dem, Åke Jonsson, känner bara delvis igen sig i det fiktiva Dylansällskapets män. 

– Självklart kan man dra till med en rad någon gång ibland, men bara för att man kan någonting så behöver man ju inte gå runt och citera oavbrutet. Jag tycker att det kändes som att Stadsteaterns version av Dylansällskapet kånkade runt Dylan i sitt privatliv, mer än vad någon av vi gör. De jämför kvinnor med plattor. Det har en viss humoristisk effekt, i och för sig, men det är ingenting jag personligen har ägnat mig åt, säger Åke Jonsson. 

Han får medhåll av en annan Dylan-vän, Erik Svenson. De föredrar att kalla sig Dylan-vänner framför Dylan-män. 

– På samma sätt som Dylan inte vill bli etiketterad som en talesman för en generation vill jag vara fri att tala om Bob Dylan. Jag tycker att han är bra, skriver jättebra låtar och så vidare. Men jag vill inte få någonting i pannan som ger en känning om nörd eller liknande, säger Erik Svenson. 

Få inom Dylan-kretsar omfamnar det omdiskuterade begreppet Dylan-män. Det finns en ovilja att tillskrivas ett kollektiv på grund av sitt kön, och de menar att Dylans texter beskriver en mänsklig snarare än en manlig erfarenhet.   

Undflyende jag 

Bob Dylan kallas ibland postmodern. Hans texter är fulla av perspektivbyten och motsägelser och lockar till tolkning. Inte sällan byts texternas pronomen ut vid konserterna. Subjekt blir objekt och får orden att skifta mening. Todd Haynes film om musikern är uppkallad efter låten I’m not there, där gestaltas Bob Dylan av skådespelare av olika kön, ålder och hudfärg. Jaget är undflyende, så väl i texterna och på vita duken som i den så kallade verkligheten. 

– Det är ju väldigt motsägelsefullt att en person som gör hundra konserter om året samtidigt är en väldigt skygg person, säger Åke Jonsson från Dylansällskapet. 

– Det finns när han framträder stundtals något amatörmässigt över honom. Ta det här med Dylans munspelande. Varje gång han tar upp instrumentet går det en applåd och visslingar genom publiken. Munspelandet är något slags symbolisk handling helt klart. Och det intressanta är då att det stundtals inte låter så jäkla bra, och stundtals, ibland, så blir det ett helt sublimt munspelande, säger Erik Svenson.   

Enigmat och tystnaden 

När det blev klart att Bob Dylan tilldelas årets Nobelpris i litteratur gav sig många i kultursverige sig på uppgiften att avkoda hans beteende. Samtliga samtidsuttydare av rang hängav sig åt uppgiften. Ulf Lundell, Magdalena Ribbing och Lena Andersson kom alla med initierade teorier om varför svaret dröjde. Nobelkommitténs ordförande Per Wästberg kallade tystnaden nonchalant. 

Jag frågar männen i Dylansällskapet vad de tänker om debatten om den långa tystnaden. 

– För det första var det ju inte väldigt länge. För det andra var efterdebatten jätterolig. Diskussionen om det var rätt att ge en rocksångare Nobelpris var hälsosam för akademien och för litteraturintresserade. Och Dylans så kallade tystnad… Ja, nu har det landat och nu inser vi att det inte var så hiskeligt konstigt. Han var inte arrogant. Han ville inte gå med på kvällstidningsjournalistikens villkor, och det tycker jag är okej, säger Erik Svenson. 

– Inte den här gången heller, fyller Åke Jonsson i. 

En projektionsyta 

Manusförfattaren Dennis Magnusson tror att tystnaden är en viktig beståndsdel i sagan om, och mytologiseringen, av Dylan. 

– Han undviker att prata om sig själv och det skapar ett sug. Det blir ett vakuum. Som den där mystiska killen eller tjejen i hörnet som inte säger någonting, och som man börjar projicera saker på. I vår tid ska vi vara så öppna och är det då någon som går omkring och sluter sig så projicerar vi våra tankar på det. 

Och för honom är det inte projektionsytan själv som är mest intressant. 

– Jag är inte så intresserad av honom som person. Jag är mer intresserad av andras relation till honom. Att man lägger ned så mycket av sig själv i någonting. Medan mannen själv säger: jag är inte här. Han är någon annanstans, säger Dennis Magnusson.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer