Karin Carnrot och Elin Trogen med Krokodilorkestern. Foto: Jonas Eriksson

De tar jazzen från gubbarna och ger till barnen

Publicerad

De två musikerna Karin Carnrot och Elin Trogen fick en grammisnominering för sin första platta, den självbetitlade Lekisjazz 2009. Nu är drar de ut på turné med uppföljaren Lekisjazzstandards.

Det som skiljer Lekisjazz spelningar från andra jazzgig är publiken. Den vanligaste åldern bland deras åhörare är mellan ett och åtta år, om man inte räknar med föräldrarna.

Lekisjazz uppstod 2009 när vännerna Karin Carnrot och Elin Trogen bestämde sig för att jobba tillsammans. De har båda en bakgrund inom musik och teater och den senare driver också ett skivbolag. Men de visste inte exakt vad de skulle göra.

– Då landade ett projekt från Frankrike i Elins knä, en skiva med massa gamla klassiska franska barnvisor som man hade jazzat till, säger Karin Carnrot till Kulturnyheterna.

Svensk text till fransk jazz

Tanken var först att översätta texterna till svenska och sedan släppa skivan i Sverige.

– Men det funkade inte. Det hade varit som att översätta ”Mors lilla Olle” till modern engelska. Så vi skrev helt nya texter till musiken istället, och det blev första plattan Lekisjazz.

Sen dess har de turnerat riket runt och sjungit låtar som ”Busmusen”, ”Knaskalaset” och ”Snösgubbsjazz” för en ung och mycket entusiastisk publik.

– Men vi har också hela tiden varit sugna på att göra mer ny musik.

Sålde slut i våras

Och det har deras beundrare också. Biljetterna till releasekonserten på Stockholms kulturhus förra veckan sålde slut redan i maj.

– Det känns såklart fantastisk. Vi har liksom fått en riktig fanbase som kan våra låtar och och sjunger med under spelningarna. Det är en vuxenpublikupplevelse fast det är barn, säger Karin Carnrot.

Gillar inte genren barnmusik

Hon tycker inte om att kalla musik för barnmusik.

– Jag tycker att barn ska lyssna på all typ av musik. Genren barnmusik är för ospecifik, där man buntar ihop alla typer av stilar. Det är att nedvärdera målgruppen, tycker jag.

Karin Carnrot tycker att jazzen ibland fortfarande kan upplevas som elitistisk och lite gubbig. Att man måste vara musikteoretiker och skolad på ett visst sätt för att kunna vara jazzpublik.

– Men jag menar att man kan uppskatta det bara för att det svänger. Man måste inte ha en specifik bakgrund. Vi tycker också det är viktigt att barnen får se riktiga instrument, en riktig kontrabas till exempel, och uppleva stämsång. De behöver en helhetsbild av livemusik så att de får upp ögonen för den världen, så att de kan känna  ’gud vad roligt med sax!’.

Hon berättar att de får väldigt innerliga reaktioner från publiken.

– De är väldigt direkta i sin feedback, de har inga socaial regler att leva efter, tycker de att de är bra står de upp och dansar och gillar de inte vad de hör går de väl därifrån, det har dock inte hänt än, säger Karin Carnrot.

Nyskrivet och klassiker

Den nya skivan är det framförallt nyskrivet material på, men också en del klassiker som fått ny text.

Till exempel spåret ”Spöket” som sjungs till Eddie Coolies och John Davenports ”Fever”, och i introspåret ”Spisa med Lekisjazz” spisar man till tonerna av Miles Davis.

Skivan bjuder på både storbandskänsla med medryckande New Orleansk partystämning och långsammare låtar. Ibland rent sorgliga. Som låten På en annan planet som ackompanjerat av en stämningsfullt sorgsen trumpet filosoferar om möjligt liv ute i rymden.

Både svängigt och lågmält

Karin Carnrot säger att barnen gillar både det svängiga och det mer lågmälda.

– Vi försöker sätta ihop konserterna dynamiskt, så man får dansa loss först, sen tar vi de långsammare bitarna där man bara sitter och lyssnar och sen dans igen. Det funkar bra, barnen gillar kombinationen.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer