Javascript är avstängt

Javascript måste vara påslaget för att kunna spela video
Se Tali da Silvas recension av Bob Dylans konsert. Foto: SVT / TT

Konsertrecension: ”Dylan är varken diva eller inställsam”

Uppdaterad
Publicerad

Om det är något Bob Dylan inte är så är det inställsam. Och de som gillar Dylan gillar honom just därför. De vill inte ha någon crowd pleaser a la Tom Jones som spelar hits, skakar rumpa och drar begagnade skämt. Det skriver Kulturnyheternas musikkritiker Tali da Silva efter att ha sett Dylans konsert i Globen i Stockholm.

Ändå frågar man sig om han inte gått för långt den här gången. Hans regler för tankarna till en pennalistisk gymnasielärare. Inte nog med att man måste lägga sin telefon i en fånig påse som bara personalen kan låsa upp. Kommer man för sent så får man vackert vänta utanför tills Dylan behagar släppa in.

Men han är heller ingen diva. Prick klockan åtta och helt utan förvarning är han och bandet plötsligt igång. Vi har knappt hunnit se vem som sitter bakom pianot på den mörka scenen – än mindre höra. Rösten är onekligen 81 år gammal och så raspig att det länge är svårt att vara säker på vilken låt han sjunger. Man måste göra allt för att inte ge efter för viljan att harkla sig i hans ställe.

Men även om det tar tre låtar för Dylan att rensa strupen och riktigt komma igång så är kvällens konsert ett bevis på att rösten, som alltid ansetts vara hans svaghet, tvärtom är hans allra bästa instrument. Ibland är den stark, ibland bräcklig. Ibland nästan kuslig, men aldrig blasé eller behagsjuk.

Vi får höra alla låtar utom en från senaste albumet Rough and rowdy ways – en mörk men rolig resa genom historien, musikarvet och litteraturen med döden ständigt väntande runt hörnet. Historier som bara hans spöklika gammelmansröst kan berätta.

Musikaliskt är skivan ofantligt omodern, men live kommer bluesen till sin rätt. Bandet är så tajt att jammandet hade kunnat pågå i veckor. Steel guitaren är vacker som en harpa, trummorna sköna som ett regn. Bäst blir det i de längsta låtarna, som “Key West (Philosopher pirate)” när de når ett närmast hypnotiskt samspel.

Bob Dylan lämnar aldrig sin plats bakom pianot. Någon Blowin’ in the wind unnar han oss inte heller och tur är det, det hade fått spelningen att totalt förlora skärpan.

Men så kommer Every grain of sand, kanske som en liten eftergift ändå. Munspelet halas fram för första gången och Dylans röst är plötsligt alldeles klar och, jo faktiskt, vacker.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer