– Här har man alltså valt den korta, ganska fragmentariska originalversionen. Antagligen för att regissören Konwitschny så starkt velat fokusera på temat makt – tsaren vs folket – och föra över det till läget i dagens Ryssland. Peter Konwitschny är känd för sina allegoriska operaproduktioner, inte minst av Wagner. För tjugo år sen flyttade han till exempel riddarsagan om Lohengrin till ett klassrum med mobbare. 

I föreställningen på Göteborgsoperan möter Boris folket i ett shoppingcenter

Konsumistiska manifestet

– Ja, och inte bara det, han gör också entré i en jättelik hoppborg i form av en fullproppad kundvagn. Det är en helt grotesk gestaltning av det konsumistiska manifestet, som Konwitschny menar utmärker dagens Ryssland.

– Enligt honom tycks folket där vara totalt hjärndöda – inledningsvis krälande i en vodkaorgie, för att sedan resa sig i grällast tänkbara guldlamé. På så vis vill han också få oss att samtidigt tänka på Trump. 

Pekpinnar och plakatteater

Hon tycker inte greppet håller fullt ut.

– Nej. Det blir plakat- och pekpinneteater à la bedagad Brecht, men inte dramaturgiskt begripligt. Och riktigt fult är det också. Musorgskijs musik kan visserligen vara oborstad och rå, men ändå mäktig och gripande. Här lyfter dirigenten fram den lyriska sidan, vilket föga stämmer med regin.

Men musikaliskt är det en fin föreställning, tycker Camilla Lundberg.

– Brittiske Clive Bayley är en härlig Boris, som jag hoppas får återkomma i annan regi. Och Göteborgsoperan kan mönstra idel utmärkta mansröster ur de egna leden för alla de mansroller som dominerar Musorgskijs originalversion.