Hans-Erik Dyvik Husby är en av de röster som var med om att omforma bilden av mitt andra hemland som en populärkulturell öken.

När han under olika artistnamn frontade loss i läder, keps och smink i Turbonegro med roliga ironiska texter, riffrik rock'n'roll och massor av homoerotik, mitt i ett avsexualiserat indietal, gjorde han inte bara oljenationen intressant på musikkartan för första gången sedan svartmetallens andra barndom; han utmanade också en fyrkantig, gubbstark historia och tradition.

Så nog är det intressant att se vem han är som Hank von Hell 2018? Vad som hänt med denna karismatiska karaktär sedan avskedet av Turbonegro och rockmusiken för åtta år sedan, kampen mot sitt missbruk och rollerna som Cornelis, Jesus samt deltagande i allt från Melodifestivalen till TV4:s Grillmästarna? Hur har han påverkats av allt annat han gjort under åren? Sätter han mansrollen i rullning? Svaret är nja.

Musikaliskt sett är ”Egomania” inte illa. Mjuk slagkraftig hellacoptersk rock med refränger och verser som sätter sig. Men rösten bär inte upp den så väl. Den är för svag och för snällt mixad. Sedan vet jag inte om det är för att retas med de forna kollegorna som han vid minst tre tillfällen lånar delar av gamla Turbonegro-hits (lånar inte titelspåret från klassikern ”The Age of Pamparius”? Och påminner inte ”Bombwalk Chic” om ”Sailor Man”). Roligt blir det i så fall bara för Hank själv.

Det tråkigaste är texterna. Jag kräver inte att han ska vara lika bra, mörk och svart satiriker som senast, men detta blir för platt. Det som kunde ha blivit en ny spännande historia – baserad på livet och eller hans rollfigur – blir mest den sortens slagfärdiga rim som fungerar bra på musikalscenen, men sämre här.

Husby både avslutar och sammanfattar sin återkomst spetsigt och frågande på sista spåret; sjungandes ”Adios Adios – My Demons Dead – No future ahead”.

Javel, en framtid har denne mångsidige, smålegendar säkert. Det behöver han inte oroa sig för med en cv som denna. Frågan är dock om det är som Hank von Hell?