Recension: Lana del Rey ”Lust for life”

Uppdaterad
Publicerad

Med tidigare albumnamn som ”Born to Die” och ”Ultraviolence” väcker det nya, fjärde, albumet ”Lust for Life” med en leende Lana del Rey på framsidan en del frågor. ”Har hon blivit glad?” frågar sig Kulturnyheternas Ika Johannesson.

Lana del Rey ler brett på omslaget till sin nya skiva ”Lust for life” och sätter genast myror i huvudet på internet. Har hon blivit glad? Har artisten som önskat sin egen död i intervjuer och döpt sitt genombrottsalbum till ”Born to die” fått livslust?

Redan på första singeln ”Love”, som släpptes i april, anades en ny stämning. Det är en magisk låt som hyllar ungdomskärlek, med en känsla av hopp och tillförsikt.

Lana del Reys storhet har varit just mörkret och melankolin. Att det mesta hon skriver om handlar om hopplös och destruktiv kärlek. Hur hon sätter på sig sin röda klänning och gör sig fin för någon som ändå behandlar henne som skit och sedan försöker fly smärtan på olika sätt. Allt insvept i ett romantiskt nostalgiskt 60-talsskimmer, där hon petar i den amerikanska mytologin och visar förruttnelsen under ytan.

Den nihilismen har varit extremt skön, eftersom den är så ovanlig hos såhär kommersiella artister. Så när Lana Del Rey nu i några låtar lyfter blicken, börjar fundera över det politiska läget och oroa sig för framtiden blir det genast lite ointressant.

Musiken är dock lika episk och luftig som alltid. Kombinationen av hennes drömska ljudbild och hennes makalöst vackra röst är svårslagen. Men skivan är för lång. Hon borde ha sovrat bland de 16 låtarna. De onödigt många gästartisterna till exempel. Lana del Reys storhet är att hon känns helt tidlös – och det förstörs när hon samarbetar med ultrasamtida artister som The Weeknd. Vad tillför en rappande A$AP Rocky till hennes låtar? Ingenting.

Då känns duetten med Stevie Nicks mer motiverad. Den forna Fleetwood Mac-sångerskans musikaliska arv förvaltas av Lana del Rey. Bäst är dock samarbetet med Sean Ono Lennon i ”Tomorrow Never Came,” en fin låt med tydliga Beatlesstråk.

I övrigt är Lana del Rey klart bäst på egna fötter. Och då gärna lite tunga sådana. Framför allt ”13 Beaches” och ”Heroin” är melankoli och mörker på allra bästa sätt. Hade skivan varit tio låtar lång hade den varit perfekt. Men även när Lana del Rey är lite långtråkig är hon ändå så mycket bättre än de flesta andra.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.