Richard Strauss Rosenkavaljeren skildrar kärlekens sötma, men också åldrandets vemod.

I helgen hade verket premiär på Malmöoperan med chefdirigent Leif Segerstam och i regi Dmitri Bertman. Kulturnyheternas kritiker Camilla Lundberg var där.

Vad gör Rosenkavaljeren till Strauss populäraste opera?

– Richard Strauss och hans librettist von Hofmannsthal var verkligen ute för att göra något populärt och publikt – efter dom superexpressiva och dissonanta skandalsuccéerna ”Elektra” och ”Salome”. Nu flirtade man med wiensk nostalgi, med buskiskomedi och smarta kulturreferenser i en slags blandning av ”Figaros bröllop” och ”Falstaff”.  En sachertårta med extra allt. Och så tre smaskiga sopranroller, en bullrig bas och några riktigt sköna valsmelodier.

Och detta gör Malmö i en scenografi med grälla popfärger?

– Kombinationen av knäppa 1700-talskostymer och 60-talspop är kul en liten stund. Men det blir visuellt skrikigt och tröttsamt, precis som den spattiga koreografi som lagts på i tid och otid. Det är synd, för regissören Dmitri Bertman har en del bra uppslag. Men överlag känns regin kyligt distanserad, utan att för den skull blottlägga något värdefullt. Ok, det är en svår opera att göra; många lustifikationer har blivit hopplöst bedagade på de hundra år som gått. Men här finns en sensualism och ett existentiellt vemod som är tidlöst. Som tyvärr inte kommer fram här.

Musikaliskt då, hur låter det?

– Här finns stundtals den där smekande sensualismen. Richard Strauss var en baddare på kvinnoröster, här finns berömda höjdpunkter; rena sopranpornografin… Och den kommer fram i Malmö! Charlotta Larsson visar igen att hon är en av norra Europas främsta lyriska sopraner, och Sofie Asplund – som gör pjäsens Sophie – är ett ungt fynd i sitt höga parti. Rosenkavaljeren själv, en kvinna som sjunger mansroll som klär ut sig till kvinna, är en spännande ung ungerska, DorottyaLáng. Medan pjäsens buffel, baron Ochs, är en bassångare från Färöarna plus massor med småroller från Malmöoperans kör. Ett musikaliskt myller i säker ledning av Leif Segerstam.