”Nostalgi är samtalets lågvattenmärke”. Det är ett av maffioson Tony Sopranos bästa citat från Sopranos, och fångar också den vanligaste kritiken av Stranger Things, mysrysaren som blivit en älskad lägereld i tv-världen.
I regissörsbröderna Matt och Ross Duffers publikfavorit blandas upplevelsen av att vara barn på 80-talet med årtiondets främsta skräckklassiker, en cocktail på Stephen King-stämningar och känslan av evigt sommarlov.
Och att avfärda Stranger Things som smetig nostalgi är en slö kritik: När serien är som bäst lyckas den snarare renodla 80-talsskräckens bästa sidor, på samma sätt som True Detective gjorde med 90-talets snutthrillers. Ett kärleksfullt destillat som kanske inte är nyskapande, men som kan nå en mer perfekt upplevelse än originalen.
Seriens tredje säsong återvänder till småstadsidyllen Hawkins, där barndomsvännerna Mike, Eleven, Lucas och Will plötsligt står i den smärtsamma förvandlingen från barn till tonåringar. Kärleksrelationer har uppstått i kompisgänget, man har börjat hänga på gallerior och Lucas och Mikes nya intresse för tjejer har börjat skapa slitningar i nördgänget.
Att barnskådespelare blir äldre brukar sluta illa, när barnets charmiga närvaro ersätts av tonåringens allmänna hopplöshet. Men i Stranger Things blir skildringen av tween-tillvaron istället en styrka. Eleven (Milly Bobby Brown) och Max (Sadie Sink) spirande bästisrelation och Wills (Noah Schnapp) desperata försök att leka med sina ointresserade vänner hör till säsongens höjdpunkter.
Seriens stiliserade värld är också lika snygg som tidigare, omsorgsfullt uppbyggd av lika delar barndomsmagi och hotfull underton, med tillräckligt med popkulturella referenser för att fylla ett mindre bibliotek. Stämningen är själva grejen med Stranger Things, och sätts inledningsvis lika bra här som i föregående säsonger.
Det är först när varelserna från seriens dystopiska skuggvärld gör entré som illusionen börjar mattas av. Det är tredje sommaren som barnen i Hawkins måste rädda staden från undergång, och det börjar bli svårt att uppbåda samma entusiasm som tidigare. Även om varelserna denna gång är större, äckligare och mer våldsamma än någonsin blir det tydligt att idéerna hos Duffer-bröderna börjat ta slut.
Porten till en annan dimension öppnas denna gång av sovjetiska forskare, och hela konceptet med superonda ryssar har svårt att bli annat än tramsigt. Det finns däremot inslag hämtade från kultklassiker som Bodysnatchers, Day of the dead och The Thing som jag som 80-talist absolut kan uppskatta, men till skillnad från seriens första säsong blir de inte mer än just referenser – nostalgiska inslag som denna gång inte höjer sig över originalen.
Eftersom alla huvudpersoner direkt förstår vad faran består i försvinner också mysteriet, och handlingen rör sig väl snabbt från barndomsidyll till mardrömslik kamp på liv och död. På vägen bantas karaktärsskildringarna, något som kanske är tydligast i Winona Ryders degradering från sörjande mamma på gränsen till galenskap till komisk och knasig sidekick.
Jag är svag för genren, och uppskattar trots bristerna Stranger Things tredje säsong som ett mysigt matinéäventyr för slöa sommardagar. Men känslan som dröjer sig kvar är att Stranger Things till slut blev det den kritiserades för att vara från början, en snygg men ytlig nostalgitripp.
Stranger Things tredje säsong har premiär på Netflix den 4 juli.