Drabbande dramatik. Så hette min C-uppsats i litteraturvetenskap på den tid det begav sig. Jag hade sett Tiden är vårt hem på Dramaten och var just drabbad av människorna, relationerna, de skälvande undertexter som nästan går att ta på i  Lars Noréns dramatik.

Just i den pjäsen samlas en grupp gamla skolkamrater på ett Tjechovskt sommarnöje, men oavsett persongalleri utforskar dramatikern Norén vår längtan, våra drömmar och vad tiden gör med oss och våra liv.

Han började som poet med ett associativt och aldrig sinande ordflöde. I och med dramatikerdebuten med de självbiografiska pjäserna Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud på 1980-talet började han utforska familjen och dess destruktiva bindningar, något som sattes på sin spets i de tre borgerliga kvartetter, i vilka han tecknar familjen som klaustrofobisk cell.

Men han riktade ständigt blicken mot nya sammanhang. En röst för de svaga blev han med den sex timmar långa pjäsen Personkrets 3:1 på Elverket i Stockholm, som föregicks av en grundlig research bland människor på samhällets bottenskikt.

Oavsett vilken värld Lars Norén klev in i gjorde han det med en nyfikenhet på människan och hennes smärtpunkter. Han väjde inte för att tränga in i det mörka, trasiga och fula – det visade han inte minst då han gick in i teaterprojektet 7:3, i vilket tre interner med öppet nynazistiska åsikter medverkade.

Uppsättningens tragiska efterföljder kom att skymma den uppriktiga avsikten att undersöka om det är möjligt att göra ondskan begriplig och på så vis bemöta den.

Att ord som Norénjul och Noréndrama har trängt in i svenska språket vittnar om att Lars Norén var en konstnär som de flesta hade ett förhållande till, men det går inte att påstå att han blev folklig. För det hade han en alltför stor integritet och skapade sig kanske också alltför många fiender i och med det sanningsprojekt han företog sig med En dramatikers dagbok.

Många föreställde sig kanske också hans dramatik som svårtillgänglig och alltför tragisk. Därför är det värt att påpeka vilken humor som genomgående präglar hans pjäser. Lars Norén var en konstnär som begrep att det är när vi skrattar som mest vi är som mest öppna för avgrunderna i oss själva.

Lars Norén är död, men hans konstnärsgärning och tidlösa dramatik lever vidare in i odödligheten.