I den tredje säsongen av serien Vår tid är nu får vi se karaktärerna på restaurang Djurgårdskällaren bygga vidare på det svenska folkhemmet, den här gången under sent 60-tal.

– Det har ju varit väldigt fascinerande att få gräva ner sig i vår gemensamma historia. För Ninas del är det ju väldigt mycket en kvinnohistoria. Först är hon en väldigt olycklig hemmafru och sen är hon en väldigt olycklig mamma, säger Hedda Stiernstedt som spelar Nina Löwander i serien.

Populärt grepp

Andra säsongen av Vår tid är nu hade över två miljoner tittare per avsnitt och nyligen häpnade amerikanska filmkritiker över att långfilmsversionen av den brittiska epokdramaserien Downton abbey hamnat högst upp på biotopplistan, över rymdfilmen Ad Astra med Brad Pitt i huvudrollen.

Ett annat exempel är serien Lyckolandet, som visar hur Norge förändras när oljeindustrin etablerades i landet och är den mest påkostade norska serien någonsin.

– Man brukar ju alltid säga att när omvärlden känns hotfull och komplex vänder vi oss mot dåtiden och det nostalgiska. Jag tror att det stämmer även här för det är många av oss som uppfattar samtiden som ganska mörk och polariserad, säger Kulturnyheternas filmkritiker Fredrik Sahlin.

Moderna bekymmer

Men serierna ger inte en renodlad återgivning av dåtiden, och nostalgin är inte den enda anledningen till epokdramats popularitet, menar Fredrik Sahlin.

– Fiktionsmakarna smyger in vår tids värderingar i serierna. Rollfigurerna tvingas ju in i konflikter som andas mycket mer nutid än dåtid. På så sätt kan man säga att de här berättelserna faktiskt uppfostrar dåtiden och gör den lite mer kompatibel med nutiden, lite mer upplyst än den egentligen var.

Hedda Stiernstedt spelar Nina Löwander, den yngsta dottern i familjen som äger Djurgårdskällaren. I sin roll brottas hon med flera problem som kvinnor stöter på även i dagens samhälle, till exempel att leva upp till förväntningar när det gäller hur man är en mamma och hustru.

– Det är så fascinerande att veta var vi kommer ifrån. Och även om vi i viss mån har rört oss framåt är det samma strider som vi utkämpar. Det är så lite som har förändrats, det är ju fortfarande frågor om invandring, feminism. Vi lär oss aldrig.