I fem års tid har Carl Olsson följt med i dödsarbetarna vardag, på krematorium, kyrkogårdar och bårhus. Platser där vardagslunken och döden frontalkrockar. Något som inte sällan inbjuder till lågmäld humor, som när spontansång uppstår i likbilen.

– Jag tror till en början att jag blev lite provocerad. Får man vissla, när man arbetar med någonting så stort och allvarligt? Men den provokationen slår rätt snabbt tillbaka på mig själv. Självklart är det här vardag för dem och det kanske är det jag som har ett pompöst eller främmande förhållande till döden, säger Carl Olsson.

”Sofistikerat maskineri”

I det gamla bondesamhället, fick döda kroppar ligga kvar hemma, fram till  själva jordfästningen. Idag är det långt ifrån alla som överhuvudtaget sett ett lik. Carl Olssons film håller kameralinsen på behörigt avstånd till den avlidna kroppen. Men den ger en insyn i det samhällssystem som byggts upp för att vi ska slippa befatta oss med döden mer än nödvändigt.  

– Jag upplever att vi har skapat ett rätt sofistikerat maskineri omkring det här med döden, säger Carl Olsson och fortsätter:

– Jag tycker det är spännande att fråga sig, vad det gör med oss som kultur i det långa loppet, att vi aldrig måste konfrontera det som är vårt mest fundamentala grundvillkor: att vi alla ska dö.