Det är en generös utställning det bjuds på den Svarta Diamanten, som lokalen heter på det Kongelige biblioteket.

Känslan är att hela Nick Caves arbetsrum har flyttats hit. Du kan plocka ner och titta i böckerna, du kan sätta dig vid skrivbordet och bläddra i Nicks anteckningsböcker, testa hans många stämplar.

Ville inte ha någon utställning

På en presskonferens i dag sade Cave att han först var motvilligt inställd till projektet.

– Jag är inte nostalgisk och inte intresserad av mitt förflutna. Min fru är en patologisk samlare och hon hade behållit allt från de senaste 20 åren. Så vi började tänka på att arrangera en utställning. Så jag tog ett steg tillbaka och då satte de ihop det till en vacker helhet.

Men där kan man lätt beslå honom med lögn. För redan i sitt testamente från 1987, som hänger i utställningen, skrev han: när jag dör ska det grundas ett litet museum där mitt liv ska hedras!

Sorgen ekar i salarna

Den nya filmen ger en smygtitt in i hans skapande; från barnsben i Wangaratta, Australien, till London, Berlin, Brasilien, världen, och nu Brighton, där han bor, och en position som en av dom riktigt stora elefanterna i vårt popkulturella zoo. 

Sorgen ekar i salarna, punken också, och humorn; till exempel finns Nina Simones vältuggade tuggummi i en monter.

Och Mr Caves egentillverkade ordbok, liksom mängder av collage, konstsmyckade anteckningsböcker, och mängder av böcker.

Liknar gruppterapi

I ett rum står tio tv-monitorer på rad, en för varje medlem i Caves band The Bad Seeds. Dom pratar om alla åren tillsammans, uppbrotten, de blandade känslorna för bandledaren, och det är fint gjort, där känslan är att dom sitter och lyssnar på varandra, som en stillsam gruppterapistund.

Och så finns det ett antal rekonstruerade rum; sovrum från Berlin på det drogfyllda 80-talet, där vi kan klättra in och känna på dom prassliga påslakanen; olika arbetsrum, och ett till rekonstruerat sovrum, med ett rekonstruerat rockstjärnekylskåp. Innehåll: en halv citron.