Utnämningen av Miljöpartiets partisekreterare till kulturminister får väl ses som ett befästande av att MP nu är ett parti med kulturpolitiska ambitioner, vilket man inte hade innan Alice Bah Kuhnke rekryterades till partiet med kulturministerposten 2014.

Utmaningen för partiet och Amanda Lind nu är dubbel:

Dels måste man säkra den centrala position i debatten och politiken som Alice Bah Kuhnke erövrade åt MP. Dels måste man förankra kulturpolitiken i rörelsen.

Amanda Lind är den MP-kulturminister som måste visa att kulturprofileringen inte var helt personknuten till externrekryteringen Alice Bah Kuhnke, utan faktiskt har något att göra med resten av partiet.

En partisekreterare med kommunalpolitisk bakgrund i Härnösand låter som en rimligt väl placerad person för att kunna arbeta med de utmaningarna. Partisekreterare måste ha strukturerade tankar och sinne för konsekvens och disciplin. Kommunpolitiker måste ha känsla för verkligheten.

Ett statsråd måste också ha känsla för visionerna, lust för de strategiska striderna och en blick för både det opportunistiska och det storartade i det politiska spelet (helst samtidigt).

Har Amanda Lind det? Vem vet, framtiden får utvisa.

I sin lilla presentation på MP:s hemsida nämner Amanda Lind kulturen som den första av sina hjärtefrågor. I de tre meningar som utrymmet tillåter ägnar hon två åt kulturen som förändringskraft och den tredje åt kulturen som en jämlikhets- och rättighetsfråga.

Av den lilla skissen att döma kommer “grön kulturpolitik” även fortsättningsvis att vara förvillande likt en fortsättning av den socialdemokratiska kulturpolitiska traditionen. En tradition som putsats upp till passande skrytsamhet och glans inte minst av Alice Bah Kuhnke.

I en samtid där det borgerliga kulturpolitiska tänkandet samtidigt utvecklats, skärpts och ideologiserats på ett helt nytt sätt – framförallt bland debattörer, inte lika tydligt i riksdagens kulturutskott – kan man med en handlingskraftig grönsosse på kulturdepartementet kanske hoppas på en fortsatt vital och meningsfull strid vid den nyupptäckta höger-vänster-gränsen i svensk kulturpolitik.