Konsten var oumbärlig, en lycklig flykt från plikterna, för den nyligen avlidne prins Henrik.

I dokumentärfilmen Dronning Margrethe og Prins Henrik – i sol og regn beskrivs det hur den danska drottningen ofta växlade över till franska när hon samtalade med sin man om kultur, för att få diskussionen att flyta bättre.

– Det var nog bättre för min franska, men inte lika bra för hans danska, säger drottning Margrethe i en kommentar i filmen.

Inte tillräckligt dansk

Prins Henrik blev kritiserad för att han aldrig lyckades tvätta bort sin franska aura – bland det danska folket sågs han av många som en snobb som helst tillbringade tid på sitt vinslott norr om Toulouse.

Men det var just prins Henrik som fransk charmör, den sofistikerade Henri de Laborde de Monpezat som umgicks i Londons konstnärskretsar, som den dåvarande prinsessan Margrethe föll för. Tillsammans översatte paret Simone de Beauvoirs bok Ingen är dödlig under pseudonymen H.M Vejerbjerg.

– Vi mötte varandra på nästan alla konstnärliga plan, om det så gällde måleri, skulptur, poesi, litteratur och musik, säger prins Henrik i Dronning Margrethe og Prins Henrik – i sol og regn.

Skrev lyrik

Prins Henrik skrev också poesi. Hans sjunde diktsamling, som publicerades i samband med hans åttioårsdag, blev hårt kritiserad av danska tidningar. En kritiker i Jyllands-Posten gav betyget en av sex stjärnor och skrev ”Prins Henriks nya bok är dikter som imiterar diktning”, och att diktsamlingen behandlar ”mycket välkända motiv” så som erotisk längtan, månljus och förlorad ungdom.

Prinsens intresse för kultur är inte lika dominerande som det för sport och ideellt engagemang bland kungligheter i norr. Kanske var han undantaget som bekräftade regeln.