Recension: Ann-Helén Laestadius roman ”Straff”

Uppdaterad
Publicerad

Ann-Helén Laestadius roman ”Straff” är en kollektivroman full av länge tillbakahållet liv: uppslukande, brutal och vemodig, skriver Kulturnyheternas Ulrika Milles.

En återkommande fråga i traumaforskning är om sorg kan ärvas. Laestadius andra roman efter den prisade ”Stöld ”(hennes elfte bok men första roman för vuxna) , är en skildring av av hur ett trauma ärvts i generationer i Sapmi.

”Straff är en fiktiv historia men bygger tyvärr på verkliga händelser” som efterordet skriver. Nomadskolan var en del i den svenska – koloniala – samepolitiken som gav samiska barn sämre och kortare utbildning  – renskötande samer ansågs inte behöva civilisation och modernitet, utan under parollen ”lapp ska vara lapp ” förhindrade man att de blev fullvärdiga medborgare. 

Den förlusten av identitet har först på senare år börjat beskrivas med större genomslag. Klaus Härös barnfilm 2003, ”Elina – som om jag inte fanns” (en talande titel), Amanda Kernells ”Sameblod” från 2016 och nu allt fler romaner. 

Och det är en lång våldsam historia om rävsaxen som klippt sönder livet för så många. Barnen sattes i skola för att de skulle bevara sin identitet, men lärdes att skämmas över vilka de var. Paradoxalt nog var det förbjudet att tala samiska. 

Deras familjer vågade sällan protestera. Skolan var överheten som hade ”finkläderna på till vardags”. Också den skammen gick i arv. 

I Laestadius växling mellan tider förändras mode, frisyrer och mathållning, men naturen består, och kyrkogårdarna. Och avstånden hem. 

För detta är en kollektivroman om tid, om tystnad och hemlängtan, som fångar porträtt i flykten genom repliker, beteenden, gester. En barndom kan avslöjas genom hur man söker jobb i hemtjänsten, kör bil eller tar emot stryk. 

Det är också en roman om hämnd, som länge låter läsaren hoppas att den onda husmor ska möta sitt öde till slut.

Laestadius låter samiskan organiskt finnas med i texten som ett flöde av upprättelse. När hon beskriver en skvallrig kvinna med orden ”Hon hade ingen farstu”, likt Sara Lidman i den nyskapande  ”Hjortronlandet”1955, är det ett fint sätt att ge närvaro åt en litterär tradition, men också en bild av integritet som grunden för att bli människa.

Det är en kollektivroman full av länge tillbakahållet liv: uppslukande, brutal och vemodig. 

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.