I ett hjärtslitande kapitel i denna högintressanta forskningsantologi skriver René León Rosales om hur det gick när Botkyrka gjorde ett försök att mäta hur rasism påverkade livet för den mångkulturella kommunens invånare. Botkyrkaprojektet orsakade nyhetsrubriker om kommunal registrering av tro och hudfärg, sedan ledarkommentarer om “identitetspolitik” och tweetar om “skallmätning”. Projektet gick till oordnad reträtt, omformulerades i allmännare riktning och hela poängen – att mäta rasism – gick förlorad.
León Rosales sakligt tragiska skildring kan lämna läsaren med en känsla av att det kanske är bättre att strunta i hela grejen, det blir ju bara elände.
Men det är ändå en både legitim och angelägen uppgift, att mäta rasismens effekter på människors liv. Och – det förtjänar att hamras in i det svenska allmänna medvetandet, inklusive den del som utgörs av nyhetsmedia – en uppgift som är väl förankrad i såväl FN som EU. Sverige ingår redan i samarbeten där medlemsstaterna åläggs att föra “rasdifferentierad” statistik, åtaganden som Sverige inte uppfyller och drar på sig återkommande, växande kritik för.
Antologin “Att mäta rasism” är en rapport från ett forskningsprojekt med syfte att trassla ut den här knuten. Projektet får statliga pengar från Vetenskapsrådet vilket väl kan ses som ett tecken på att myndighetssverige insett att frågan bör tas på allvar.
Bokens sex korta kapitel innehåller mängder av klara och kloka ord om hur rasismen – eller snarare rasismerna, eftersom de olika formerna är sinsemellan så olika – verkar i ett nutida samhälle. Bara det gör den ytterst läsvärd.
Den innehåller också en del tillspetsningar i utkanterna av resonemangen – framförallt i Mattias Gardells bidrag – som minskar bokens allmängiltighet och i onödan politiserar vetenskapen. Det är extra beklagligt eftersom målsättningen är att ta en analysmodell som ska vara operationell i den svenska byråkratiska nutiden.
Och så, i det avslutande kapitlet presenteras den nya modellen, av författarna kallad en “kopernikansk vändning”. Man struntar i problematiska enkäter om rastillhörighet, istället använder man befintlig statistik (som är enormt omfattande), och som indikator på ras/hudfärg/utseende använder man födelseland alternativt förälders födelseland bland dem som bokförts som utlandsfödd eller med utländsk bakgrund (de enda rasliknande kategorierna i svensk statistik). Den mer svårfångade gruppen av på alla sätt och vis infödda svenskar med till exempel afrikanskt eller asiatiskt utseende – som ju också drabbas av rasism på en mångfald sätt – menar man att modellen ska kunna fånga upp med en tillräckligt avancerad statistisk analys och uppföljande intervjuer.
Modellen handlar alltså om det som kallas strukturell rasism: kalla sociala fakta, inte inflammerade åsikter eller ideologier. Den säger inte allt om rasism, och det ska man nog inte heller ha som förväntan på någon analys av det komplaxa fenomenet rasism. Men, menar författarna, den fångar in en av rasismens huvudfåror i Sverige av idag – och den säger något konkret om verkliga människor liv och möjligheter. Vi får väl se vad de lyckas leverera: pilotstudien ska genomföras under våren.
