”De kommer att vara taskiga mot mig på internet om jag sjunger så där!”. Billie Eilish och hennes bror Finneas sitter och spelar in nästa Bondlåt i turnébussen, stressade att hinna innan hennes konsert som strax ska börja. En scen som är talande för hur det är att vara tonårskändis idag: Korta deadlines och ständigt utsatt för tyckande från icke-fans och deras mostrar.
Billie Eilish ler aldrig på bild, har en spindel som husdjur och skriver låtar om att må piss. Ända sedan hon knockade världen och streamingtjänsterna med sitt debutalbum When we all fall asleep, where do we go?, har hon kritiserats för och fått frågor om sin ”deppiga” musik.
Men som de flesta nog ändå begriper så har hon inte blivit populär trots att hon inte är glad och inställsam, utan på grund av att hon inte är det. Hon har fångat 20-talets tonårs-zeitgeist bättre än någon annan och blivit en röst för sin generation. Generationen som växer upp under alarmerande klimathot, populistiska politiker, pandemier och gig-ekonomi.
Dokumentären, regisserad av R.J. Cutler, följer henne från okänd, hemskolad tjej via låtinspelningar i sovrummet tillsammans med brorsan, till släppet av debutalbumet som leder till globalt kändisskap, Coachella-spelning och fem Grammys.
En snygg illustration av denna snabba, ofattbara resa är hur kamerorna följer hennes relation till Justin Bieber – och hur den förändras. Från en mega-belieber som bara kunde drömma om att få träffa sin idol, blir Billie Eilish plötsligt kontaktad av Bieber själv, som ber om ett musikaliskt samarbete.
En nyckelscen, som visar hur galet knäppt och snabbt allt går, är när Billie Eilish nyss varit dragplåster på superfestivalen Coachella och blir upptäckt på gräsmattan av Justin Bieber. Hon vågar först inte gå fram men efter ett tag låter hon sig kramas, bryter ihop och gråter i hans famn medan han klappar henne över håret i flera minuter.
Den största behållningen med dokumentären är att den faktiskt lyckas komma Billie Eilish nära – så nära man nu kan komma en lite avig tonåring som kanske knappt vet vem hon själv är och som dessutom är mitt uppe i en framgångskarusell av Guds nåde.
Hon är jordens mest eftertraktade och dras i av alla (”Billie Billie Billie är allt jag hör varenda dag!”). Alla? Nej, inte riktigt alla. Hennes kassa pojkvän svarar aldrig på sms och verkar alltid ha något viktigare för sig. Billie Eilish känner sig alltså ändå ensam och ledsen, precis som vilken ickeprioriterad flickvän som helst.
Det hade varit enkelt för Cutler att vältra sig i det där, eller i hur hon tacklar sina tics och sin Tourettes under turnéerna. Men dokumentären balanserar hela tiden på rätt sida om påträngande och lyckas göra henne mänsklig utan att bli snaskig.
Istället är filmen framför allt ett gripande kärleksporträtt av familjen: vänskapen och syskonskapet med brorsan och producenten Finneas, och de helt underbara, kärleksfulla föräldrarna – ständigt närvarande, ständigt oroliga, ständigt stolta. Fler barnstjärnor skulle behöva föräldrar som hennes, så mycket är säkert.
Bäst av allt är dock hur Cutler lyckas visa hur sårbar och stark hon är på samma gång. Att han förstår att det är det som tagit henne dit hon är, och att det är därför fansen älskar henne. Tourettes, kärlekstrubbel och självskadebeteende – men också bestämd, smart, rolig, cool och bossig. En riktig Bad Guy, helt enkelt.