Kulturnyheterna recenserar Frida Hyvönens nya album Dream of Independence. Foto: Studio Biblom Hjelte

Recension: Frida Hyvönen tillbaka med Dream of Independence

Uppdaterad
Publicerad

På senaste albumet Kvinnor och barn släppte Frida Hyvönen för första gången låtar på svenska och fick dubbla grammisar. På nya albumet, Dream of independence, är hon tillbaka på engelska och ger sig i kast med stora livsfrågor. Kulturnyheternas musikkritiker Tali da Silva hör en medelålders Hyvönen i högform.

Dream of Independence är ett album som försöker svara på frågan om man kan fortsätta vara popartist som kvinna efter fyrtio. Svaret är ett rungande ja. Men det betyder inte att frågan är dum eller ointressant. Tvärtom – popmusiken har alltid varit upptagen av ungdom, och speciellt kvinnor har haft svårare att få lov att åldras inom populärkulturen.

Men Frida Hyvönen visar att det går alldeles utmärkt att skriva bra låtar om frågorna som dyker upp i den yngre medelåldern. Kan man vara självständig och samtidigt ingå i ett parförhållande? Hur självisk får man vara som konstnär, när man har barn? Och vad innebär det att närma sig livsfasen då man inte längre är fertil?

musikrecension

I låten New vision: Att äntligen få klocka ut ur fabriken. Plikten avklarad, bördan lyft från ens axlar. Men sen är det ju som det är med pensionen – dubbelt. Det som skulle bli en befrielse kan lika gärna förvandlas till saknad.

Men Hyvönen behandlar även yttre ålderstecken. Face är en kul och punkig låt om när människor plötsligt börjar säga att man ser trött ut, fast man sovit.

Did you sleep?

Did you sleep?

Yes, I slept

But did it help the face one bit? No!

Hon är bra både på humor och mörker, ofta till och med i samma låt. Och hon har alltid varit en fena på att hitta ämnena som saknas inom popen, det som andra sällan skriver om. På förra skivan grannpedofiler och barndomshemligheter, nu begravningar och pappor på gränsen till nervsammanbrott.

Tillbakagången till engelskan från svenskan gör henne inte mindre drabbande. Hennes sätt att berätta historier ur livet, som korta noveller, är intakt och hon sjunger hellre rått och dramatiserande, än klassiskt vackert.

Musikaliskt är det fortfarande pianot som spelar huvudrollen. Det är vackert, men jag kan sakna discotrummorna hon oftare bjöd på förr. Nu hörs de bara ibland på mörka, fängslande A funeral in Banbridge.

Kanske finns det ingen låt som får en att fullständigt släppa allt, som Fredag morgon på förra skivan. Men den vackra, romantiska 14 at 41, om magin i att råka bli kär på en kvällspromenad, kommer väldigt nära.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

musikrecension

Mer i ämnet