Recension: Hamlet på Göteborgsoperan

Publicerad

Benedict Cumberbatch, Helena Bergström och Mel Gibson – alla har de spelat den självmordsbenägna prins Hamlet, en av teaterhistoriens mest kända figurer. Föreställningen skrevs av William Shakespeare omkring år 1600 och har tolkats oräkneliga gånger på scen och på film. Kulturnyheternas Ella Petersson recenserar operaversionen av Hamlet som hade premiär på Göteborgsoperans stora scen i helgen.

Hamlet är ju en rik pjäs med både politiska och filosofiska aspekter som ju skruvar fram mord och galenskaper. Det är ju så att alldeles oavsett vilken bok eller pjäs tonsättaren och librettisten tar ur bokhyllan och ska göra opera av; så måste ungefär två tredjedelar av berättelsen bort för att få plats med musiken. I Ambrois Thomas opera har det fått följden att den storpolitiska fonden och livsåskådningsfrågorna har fått stryka på foten och istället handlar det mer om själva relationerna och människorna.

Musikaliskt är det ett lite ojämnt verk men bitvis väldigt stiligt, nästan ”Verdi-kvalitet” på vissa ställen där orkestern jobbar med mörk motor. Ofelias vansinnesscen som faktiskt är en inlånad svensk folkvisa, ”Näckens polska”, gör att operan är värd att se bara för den.

Rejält fult

På Göteborgsoperanhar regissören Stephen Langridge, som även är operachef i Göteborg, försökt att föra tillbaka politiken i dramat igen rent sceniskt. Han har placerat det i nutida Danmark med monarki, politi och kravallstaket. Vi ser mycket luvtröjor, jeans, korrugerad plåt, sprejburkar och plast. Vålnaden framträder i en övervakningskamera i en säkerhetsgate. Just det greppet var ganska lyckat.

Tanken med att göra det modernt här och nu är säkert att försöka skapa identifikation och samtidsreferenser: ”å Hamlet har jeans – jag har jeans. Det hade kunnat vara jag”. Men eftersom premisserna för att människorna i dramat ska bete sig så fruktansvärt mordiskt och maktlystet åt inte finns där i själva operan så framstår deras onda handlingar lite omotiverade. Det är helt enkelt rejält fult på scenen, men inte tillräckligt ruttet i nationen för att bli trovärdigt.

Sjunger himlavalvsbågar

Tack och lov är det inte allt på scen som är fult och ruttet. När det gäller sången så får publiken något vackert i alla fall. För Hamlet som sjungs av Thomas Oliemans har patos, svärta i stämman och ett väldigt fint allvar. Flotta Katarina Karneus är en storartad artist och Ofelia (Ditte Hojgaard Andersen) sjunger himlavalvsbågar, glitter som man i publiken bara kan sitta och ta emot som fina presenter.

Sen är det ju härligt med den nya franska operavågen som börjat svepa genom Sverige. Fransk repertoar är ju annars ganska styvmoderligt behandlad eftersom vi, förutom italienskt, är rätt mycket Wagnervurmare på våra breddgrader.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer