Deras barndom styrdes av en alkoholiserad, sadistisk far, och en mor som tittade bort. I debuten Jag for ner till bror skildrades Jaanas försök att rädda sin tvillingsjäl från supandets undergång, få honom nykter, mätt och så normal man kan bli när man en gång gått sönder.
Men Jaana blev kvar i byn Smalånger, börjar jobba på hemtjänsten där hon får användning för sina kroppskrafter och sitt svedda hjärta i mötet med barndomens demoner, som nu blivit hjälplösa gamlingar, isolerade i sina hem. Hon inleder en våldsam kärlekshistoria, men våldsam på ett annat sätt än de övergrepp och fasor som skedde när hon var barn. Det är i den skickligt gestaltade ambivalensen i Jaanas förhållande till sitt begär, till männen och passionen, som jag tror en del av Smirnoffs stora framgångar ligger.
Med den ambivalensen undviker hon klichéerna om buttra, farliga, tigande män som jagar i flock. Smirnoff skriver fram en butter, tigande kvinna istället och i historien som tar fart med moderns begravning är Jaanas maskulint kodade beteende väsentligt, och hennes kärleksaffärer fulla av utmaningar, av friktion.
Hennes älskare blir gåtfulla, både maskulina och androgyna, sprungna ur byns evighet och samtidigt med ett okänt förflutet. Ingen hanterar vapen och knytnävar och vårdar späda barn och griskultingar som de, och den förtröstan det väcker skrämmer Jaana mer än något.
Smirnoff skriver hårdkokt socialrealism med inslag av melodram. Det är melodramatiskt i nya boken också – där fokus ligger på den olyckliga moderns liv, på varför Jaana aldrig kan förlåta henne – där en religiös sekt med underkastelse och manlig övermakt som kvinnans lott dominerar den lilla byn som mamman en gång lämnade. Och melodramen korsas med vad som skulle kunna kallas arbetarlitteratur men författaren själv kallat glesbygdsaction i en pågående nordic noir-trend där kvinnliga författare – som Ida Linde, Therése Söderlind, Elin Willows och Stina Jackson – tar upp manteln efter Sara Lidman och Birgitta Trotzig och går in i byns mörker, i den lakoniska kvinnlighetens provins under granar och bortom politisk framtidssatsningar.
Det frihetssträvande uppbrottet är förbytt mot en laddad hemkomst men frågorna om skuld, ansvar och svek består. Här skjuter man björn, tiger lojalt med den lokala makten, och att alla skiljetecken utom punkten utrangerats, och alla personnamn skrivs ut i ett ord med gemener gör sikten fri som på prärien. Alla vet hur allt hör ihop och försöker någon utböling – Jaana, hennes mamma som en gång tvingades bort, till exempel – ändra på ordningen tar det eld.
Karin Smirnoff skriver om föräldralöshet och arv, om offer och självständighet, om att skapa sitt liv utan mönster – för att man mött så många monster. Då måste man försäkra sig om att vara oälskad, nå botten, innan man samlar sig. Den skärselden är hennes svarta berättelse – i vår känslovurmande tid är den underbart att läsa. Kärlek som i poeten Henry Parlands svalkande likgiltighet.