Les misérables har filmatiserats igen och igen och igen – antingen baserat på Victor Hugos roman Samhällets olycksbarn, eller på musikalen som började sättas upp på 80-talet. Den senaste filmatiseringen från 2012 satsade på storartad musikal i långformat där alla sånger sjöngs på plats under inspelningen, istället för efteråt i redigeringen – något som imponerade på både kritiker och publik.
Nu är det alltså dags igen, men denna gång utan musik. Serien började produceras i samarbete mellan BBC och The Weinstein company, men Harvey Weinsteins namn plockades bort efter anklagelserna om sexuella trakasserier och övergrepp.
Britterna i allmänhet och BBC i synnerhet kan sina kostymdramer. Vanligtvis blandas historiskt pampiga miljöer med återhållet skådespel och rollfigurer som rymmer flera lager och personlighetsdrag. Tv-serien Les miserables är inte ett sådant kostymdrama.
För oss som inte är väl insatta i handlingen sedan tidigare är första avsnittet förvirrande. Under loppet av en halvtimme presenteras fler rollfigurer och spår i handlingen än vad jag kan hålla reda på utan att spola tillbaka litegrann:
Efter slaget vid Waterloo (år 1815) passar en tjuv på att plundra slagfältets döda. En soldat visar sig dock vara vid liv och lovar tjuven, som han anser räddat hans liv, en gentjänst.
Soldaten återvänder hem till sin svärfar, som tycker att han är en förrädare som stått på Napoleons sida, nu när det finns en kung igen. Soldaten förbjuds att träffa sin son, som av svärfadern uppfostras till att avsky sin far.
Vi förflyttar oss till ett stenbrott: Här hackar en fånge loss ett stenblock över en vakt med flit för att sedan rädda hans liv. Fången visar sig avtjäna 19 års fängelse för att ha stulit en limpa. Chefsfångvakten Javert säger att när fången blir fri kommer han garanterat komma tillbaka inom kort, för all ondska och kriminalitet är ingraverad i själen.
Samtidigt i Paris möter tre unga tjejer tre unga killar. De senare är rikare än de föregående. En av tjejerna säger till sin mer naiva väninna att unga män som dessa roar sig med unga kvinnor som de själva en liten stund för att sedan lyda sina fäder och gifta sig med någon ur samma samhällsklass. ”Så är det alltid”.
Detta får vi veta under de första 20 minuterna.
I sagornas och i musikalernas värld finns det ett solklart rätt och fel. Vissa personer är goda och andra är obegripligt onda. Musikalens bombastiska musiknummer gör detta till en del av genren. Det är det storslagna uttrycket, de svulstiga känslorna och såklart musiken som bär filmen, eller scenföreställningen, inte mångdimensionella personporträtt.
Men utan musiknummer känns den här versionen av Les misérables onekligen lite fånig. Fantine (Lily Collins), som blir duperad av en av de rika unga männen, drabbas av armod och hennes enda personlighetsdrag är att det är fruktansvärt synd om henne – en välplacerad musikalballad hade kanske lyft henne något, Anne Hathaway kammande ju ändå hem en Oscar för sin tolkning av Fantine 2012.
Den döende soldatens svärfar Gillenormand (David Bradley) å sin sida är enbart jätteelak. Varje gång han är i bild så påminner han sitt barnbarn om hur dåliga Napoleon och pojkens far var. När soldatfadern ligger för döden tvingar han det sex- eller sjuåriga barnet att säga ”bra!”. Det blir för mycket.
Den enda som får spela ut mer än ett register är Dominic West i rollen som Jean Valjean – dock inte samtidigt. Han börjar som surig och elak (som fången i stenbrottet), men är med om en livsomvälvande upplevelse och blir jättesnäll.
Här finns gott om bra skådespelare och man lutar sig mot en omtyckt historia.
Trots att detta är en filmatisering av romanen, och inte musikalen, känns den som en musikal utan musiknummer. Den tycks husera all musikalgenrens inneboende töntighet och väldigt lite av dess inneboende charm.
Les misérables visas av SVT från och med söndagen 24 februari.