Wanda (Elizabeth Olsen) och Vision (Paul Bettany) flyttar in i ett nytt hem i en amerikansk villaförort på 50-talet, det framgår snart att de inte är något vanligt par – Wanda kan flytta saker med tankekraft och Vision kan ändra utseende och flytta solida föremål genom kroppen. Men den här gången är de fast beslutna om att passa in och dölja sina förmågor – vilket visar sig vara svårt.
Serien, en del av serietidningsförlaget Marvels filmuniversum (MCU), är framför allt en hyllning till det amerikanska sitcom-formatet. Det första avsnittet utspelar sig under 50-talet och är därför filmat i svartvitt, i formatet 3:4 (mindre avlångt äldre tv-format) och med pålagda skratt och skämt om hur dråpligt det kan bli när man glömt att chefen kommer över på middag.
I avsnitt tre har det hunnit bli 70-tal och serien byter följaktligen till färg och stilen känns mer Mork & Mindy än familjen Jetson. Burkskratten är kvar och chefsbesöken har bytts till en fräsig singelgranne som kommer på besök.
Då och då bryts den lättsamma tonen mot små instick av obehag – Visions chef håller på att kvävas, Wanda mixtrar med rumstiden när hon känner sig illa till mods och ibland dyker element som verkar vara från en annan tid eller plats upp.
Trots att WandaVision är en hyllning till gamla format så känns serien mer nyskapande och fräsch än det mesta på tv just nu. Skaparen Jac Schaeffer vågar lita på att publiken tror på konceptet och istället för att snabbt förklara läget så att ingen ska tappa intresset stannar vi kvar i ovisshet genom de första tre avsnitten. Trots att det hintas en del om att större spänningselement väntar vågar hon stanna länge i tv-ålderns första decenniers sitcom-värld.
Mycket hade kunnat gå fel här: Nostalgikladd, en modern dömande lins på gamla värderingar, eller bara vilt/malplacerat överspel ligger helt klart i farans riktning. Men både Paul Bettany och Elizabeth Olsen har komisk tajming och lyckas härma gammeldags tv-skådespeleri utan att göra härmandet till huvudnumret.
Wanda och Vision har dykt upp i tidigare Marvelfilmer som Captain America: Civil war och Avengers: Age of Ultron, men man behöver inte vara bevandrad i Marvels universum för att kunna uppskatta WandaVision i egen rätt – även om vissa delar kan bli mer lättbegripliga. För Marvelfansen finns även en hel uppsjö med hintar och påskägg i de första avsnitten.
Disney+ har tillgängliggjort tre av totalt nio avsnitt, vilket gör ett omdöme vanskligt, men om WandaVision fortsätter i samma stil är det en av de mer innovativa komedier som går att se just nu.