Kulturskribenten Nathan Hamelberg recenserar nya Prince-skivan.

Recension: Welcome 2 America av Prince

Uppdaterad
Publicerad

Det har gått drygt fem år sedan Prince Rogers Nelson dog av en oavsiktlig överdos smärtstillande. Häromdagen släpptes det postuma albumet Welcome 2 America och redan innan var mina förväntningar höga, skriver Nathan Hamelberg.

Å ena sidan var Prince maniskt produktiv och bodde ibland i praktiken i sin studio i månader i sträck, å andra sidan drog han in, skrinlade eller makulerade flera skivor under öppet hemlighetsmakeri redan under sin livstid – som hans skiva under pseudonymen Camille, eller legendariska The Black Album som han själv drog in femhundratusen upptryckta exemplar av efter en spirituell uppenbarelse. Eller så stötte han bara på patrull från skivbolag, vilket föranledde hans ”The Artist Formerly Known As Prince”-period och med texten ”slave” målad i pannan – något han alluderar till här på ”Running Game (Son Of A Slave Master)”. Hur har skivbolag och dödsbo hanterat inspelningen?

På ”Check The Record” ligger Prince närmast den energiska funk som streetdansare i Kalifornien tog till sitt hjärta på 80-talet. För mig är det mest musikaliskt angelägen här, för till skillnad från balladerna på skivan – som inte når upp till den nivå som sattes av hans katalog under 80- och början av 90-talet – så hade den nästan kunnat platsa på skivan Dirty Mind. Mycket annat på Welcome 2 America känns som en ”Unplugged”-inspelning som fått ljudpålägg; hela skivan spelades in på en vecka av ett ihoprafsat band baserat på turnémusikerna från turnén med samma namn. Ibland glimrar det, på ”Born 2 Die” låter Prince som Curtis Mayfield cirka ”Superfly”, och på titelspåret försöker han sig på samhällskritiken från ”Sign of the Times” och ”America”, även om resultatet inte är lika fokuserat.

Flera av låtarna är lekfulla, men det känns som om Prince inte lekt färdigt. Det kontrasterar ofördelaktigt mot det avskalade postuma material som släpptes under namnet Piano & A Microphone 1983 för tre år sedan. Hade det här varit en skiva som inte jämfördes med hela produktionen från en av de största verksamma popmusikerna 1977 – 2016 hade man varit golvad. Nu plockar man russinen ur kakan. För mig är ett russin det avslutande spåret ”One Day We Will Be Free” – det låter som om Donny Hathaway hoppat in och jammat med Sly & The Family Stone – och ler av det allmänna behag som kommer ur insikten om att Prince musik som helhet är odödlig.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.