Webbläsaren stöds inte

SVT stödjer inte uppspelning i din webbläsare. Vi rekommenderar därför att du byter till en annan webbläsare.
På scen: Åsa Thyllman (Helmwige), Carolina Sandgren (Gerhilde), Julia Sporsén (Waltraute), Matilda Paulsson (Siegrune), Hege Høisæter (Schwertleite), Gabriella Locatelli (Ortlinde). Foto: Göteborgsoperan/Lennart Sjöberg

Recension: Valkyrian – Göteborgsoperan

Publicerad

Valkyrian är den andra delen av fyra i Nibelungens ring – eller operavärldens Mount everest som Göteborgsoperan kallar den när de sätter upp Richard Wagners epos.
”Varenda Valkyriestämma på Göteborgsscenen låter formidabelt, men samtidigt ser vi här ett exempel på nästan oförlåtligt konstig regi.”, skriver Kulturnyheternas operakritiker Ella Petersson i sin recension.

Fem timmar kan vara en utmaning för operapubliken, men också förstås för sångarna och orkestern, och i ett sånt här verk så är förväntningarna högt ställda. Det är nästan dubbelt så stor orkester som i vanliga fall och långa musikaliska linjer där det konstant händer väldigt mycket. Dirigenten Evan Rogister skottar kvalité och toppklass ur orkestern och det är väldigt roligt att höra när det låter så här bra.

Även sångligt håller det nivå, Elisabeth Stridh och Brenden Gunnel sjunger ett gripande syskonpar och förvaltar bägge två texten väldigt väl. Annlouice Lögdlunds Brünnhilde har både spett och värme. Det hade visst gått en hel del höstförkylningar i huset så man visste inte riktigt vad man skulle förvänta sig, och Anders Lorentzon som gör Wotan hade kanske drabbats. Det hörs att han har sin Wotan väl i kroppen egentligen, men han sjöng nog lite på reservtanken i den berömda slutscenen.

Valkyrians (kanske rentav Wagners) mest kända stycke är Valkyrieritten, när guden Wotans dödsänglar är ute och hämtar folk som ska lämna jordelivet. Varenda Valkyriestämma på Göteborgsscenen låter formidabelt, men samtidigt ser vi här ett exempel på nästan oförlåtligt konstig regi. Valkyrierna leker häst med dansarna och visar bilder på bland andra Astrid Lindgren och Sara Danius. Dessa ska nog symbolisera fallna krigare och är kanske ett försök att göra det angeläget för oss här och nu. Men ens om de hade genomfört idén på ett elegantare sätt än mörka kopior av pressfoton så blir det lite för apart och omotiverat.

Men sen är frågan om inte det kala scenrummet också har tvingat fram en del stiliserade förenklingar där man egentligen vill att det ska kännas på riktigt. Göteborgsoperan har gjort en poäng av att hela uppsättningen av alla fyra delar i ringen ska vara hållbara och all scenografi är återvinningsbar.

Förra året slogs jag av att Rhenguldets scenografi var besvärande ful. Även Valkyrian bjuder på samma spånskiva, rangliga byggställningar och två akvarier. Samma grå rockar som jag tycker mig ha sett på Göteborgsoperan 10 år.

Hållbart kanske men jag önskade mig nästan att den ring av eld som Brünnhilde somnat i i slutet skulle sprida sig och bränna ner hela den där hamsterburen till scenografi så att man tvingas tänka nytt. Men Ragnarök när världen brinner upp är ju först i del fyra, så även Siegfried om ett år kommer nog dra runt med sitt svärd i samma färglösa värld. Och det kanske är en del av poängen.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer