2019 har det rapporterats mer om menskonst än någonsin i svensk media. Förra veckan klubbade SD-ledda Sölvesborg att ”provocerande samtidskonst” inte längre ska köpas in av kommunen, och på frågan om vilken typ av konst som åsyftas blev svaret tydligt:
– Den stora allmänheten vill nog inte ha menskonst, sa Rolf Hans Berg (SD), ordförande för Fritids- och kulturnämnden, till Kulturnyheterna då.
Beslutet fick också stöd av partiledaren Jimmie Åkesson, som i en intervju med Expressen även han illustrerar dålig konst med det nya modeordet.
– I stället för att köpa in en tavla med menskonst så kanske man kan ha en byst av någon tidigare framträdande person från kommunen.
Konstdebatt utan konst
Beslutet är den första konkreta politiska åtgärden efter en återkommande tendens att använda begreppet menskonst som anti-tes till god konst.
Och statistiskt sett är 2019 onekligen menskonstens år: Begreppet har figurerat i mer än 200 artiklar hittills, peakar i Googles sökordsstatistik och förekommer nästan dagligen i politiska diskussioner i sociala medier. Inte sedan Göran Hägglunds uttryck ”verklighetens folk” har ett uttryck väckt lika mycket uppmärksamhet, genom att kärnfullt lyckas måla upp en motsättning mellan elitperspektiv och folklighet.
Med ett undantag: Någon faktisk menskonst syns inte till. Och har egentligen inte gjort på länge. I stort sett samtliga omnämnanden skildrar menskonst utan att ge konkreta exempel, som ett politiskt signalord, snarare än faktisk företeelse.
Så var kommer begreppet från? Mediearkiven, Googles sökordsstatistik och användningsfrekvensen i sociala medier pekar mot en och samma händelse: Utställningen Period pieces i Göteborg, för fem år sedan.
Menskonsten ser dagens ljus
Våren 2014 tolkar elva konstnärer från flera länder menstruation i en gemensam utställning, och det mediala genomslaget för Period pieces blir stort. Kön till lokalen ringlade nedför gatan på vernissagedagen, minns arrangören idag.
– Jag var överväldigad över hur positiva reaktionerna var. Många kände att det var en aspekt av deras vardag som äntligen erkändes. Att det kunde upphöjas till konst var folk väldigt uppfyllda av, säger Josefin Persdotter, initiativtagare till Period pieces och doktorand i genusvetenskap på Göteborgs universitet.
Intresset kan vid den tiden ses i kontexten av en växande politisk stämning runt menstabut. Startskottet blir Liv Strömquists Sommar i P1 på temat mensens historia 2013, och med Period pieces tar debatten steget in i kulturvärlden.
Under 2014 blir mensdebatten till en våg av opinionsartiklar, böcker och forskning på temat, SVT-programmet Kobra ägnar ett helt program åt det pågående menssamtalet och fenomenet når sin kulmen med Liv Strömquists seriealbum Kunskapens frukt samma år, som avhandlar både vaginan och menstruationens kulturhistoria. Boken blir också till en utställning på Landskronas museum, under namnet Blood mountain.
Del av en feministisk rörelse
Kulturnyheternas konstkritiker Dennis Dahlqvist menar att menskonst måste förstås i sin kontext. Att det är en svensk företeelse, tätt förknippad med politiska strömningar som rådde runt 2014 och 2015 – under en period där det idag tynande partiet Feministisk Initiativ var på stark frammarsch.
– Det finns egentligen ingen etablerad menskonst som genre. Det är en del av en typ av samtidskonst som funnits sen 60-talet, där man använt kroppsvätskor för att uttrycka olika idéer.
Dahlqvist pekar bland annat på att blod användes i konsten under HIV-epidemin, och att avföring användes under 60-talet för att håna modernismens idéer om att allt kan vara konst.
– Menskonsten handlar istället om feminism, den försökte avdramatisera menstruationen som ett politiskt projekt, säger Dennis Dahlqvist.
– Den är också väldigt svensk, lyfter du upp den ur sitt sammanhang känns det inte så intressant. Men tittar på du på vad som hände i Sverige under samma period så blir det däremot väldigt intressant.
Menskonsten försvinner
Men ungefär ett år efter Period pieces blir det tyst. Träffarna för menskonst på nätet, i sociala medier och tidningsarkiven dalar snabbt mot noll. Influeraren Clara Henry släpper sin bok ”Ja jag har mens, hurså?” 2015, och sökträffarna flimrar hastigt till igen. Men under de kommande åren tycks menskonstens tid i rampljuset vara över – de enda verkligt uppmärksammade genomslagen för mensdebatten i konstform är i backspegeln Liv Strömquist och Josefin Persdotters utställningar.
Så varför blir menskonst ett politiskt slagträ idag, flera år efter debatten om menstabut? Menskonstfrekvensen på nätet pekar mot en händelse i september 2017, då SL:s konstråd, som sedan 50-talet arrangerat konstutställningar i Stockholms tunnelbana, anordnar utställningen The night garden med verk av Liv Strömquist, på temat ”pastoral idyll”.
Bland ett dussintal teckningar på tunnelbanestationen Slussen, föreställande naturmotiv och kvinnliga figurer, återfinns tre teckningar från Kunskapens frukt och utställningen Blood mountain 2014.
Väcker ilska i efterhand
Kort efter invigningen vandaliseras utställningen, men de politiska reaktionerna uteblir. Sex månader in i utställningen, med ett knappt halvår kvar till valet, reagerar däremot Sverigedemokraterna i Stockholms läns landsting. De kräver att ”menskonsten” byts ut, och lanserar en politisk kampanj där en av teckningarna från 2014 visas jämte en bild av 1700-talsmålaren Johan Sevenbom. ”Vilken bild vill vi ge av Stockholm?” frågar sig partiet retoriskt.
Utspelet får stöd av SD:s kulturpolitiske talesperson Aron Emilsson, och menskonstens nya roll som politiskt slagord intar rikspolitiken kort före valet 2018.
Våren 2019 tillämpar Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor begreppet, när hon i mars 2019 publicerar en debattartikel i Aftonbladet, där hon använder menskonst som synonym för ”mindre viktiga frågor”.
”Medan tv-soffornas återkommande feminister diskuterar könsstereotypa Lego-figurer eller menskonst i Stockholms tunnelbana, väntar en lång rad verkliga frågor på att hanteras”, skriver hon.
Idag vill Ebba Busch Thor inte kommentera ordvalet, och har avböjt att medverka i det här reportaget. När beslutet i Sölvesborg möts av att någon sätter upp en docka – iklädd nationaldräkt och blodiga trosor – i staden, svarar KD lokalt med att tilltaget representerar ”en ’konst’ som vi i KD inte står bakom! Denna typ av ’konst’ är något vi vill skydda våra barn ifrån!”.
Ett slag i luften
Det kan tyckas paradoxalt att ett konstnärligt tema som framförallt nått offentligheten genom två mindre utställningar 2014, idag är ett slagträ bland svenska partiledare – och realpolitik i Sölvesborg. Även om Sölvesborgs konstchef Sofia Lenninger säger till Kulturnyheterna att kommunen inte köpt in någon samtidskonst de senaste tio åren – och aldrig någonsin på temat menstruation.
I senaste avsnittet av podcasten ”En varg söker sin pod” kommenterar Liv Strömquist de politiska reaktionerna mot hennes konstverk från 2014:
– Det är bara symbolpolitik, säger Liv Strömquist i podcasten.
Liv Strömquist menar att det politiska användningen av ”menskonst” görs för att måla upp en fiktiv konflikt med ”hårt arbetande människor” och kulturvärlden, och att man genom att överhuvudtaget diskutera frågan köper den premissen och på så sätt förstärker den.
– En bäbis förstår att politiker inte ska blanda sig i konstnärers verksamhet. Det är förolämpande mot allas intellekt att man ska behöva säga att det är fel, och det är mer kränkande än händelsen i sig, säger Liv Strömquist.
Vinden har vänt
Period pieces initiativtagare Josefin Persdotter menar att reaktionerna mot menskonsten visar att den behövs, och att det kan vara bra ur ett feministiskt perspektiv:
– Nu är den ju etablerad. Nu har den varit i Slussen och blivit ett skällsord. Den har gått till historien, säger hon.
Kulturnyheternas konstkritiker Dennis Dahlqvist ser däremot reaktionen mot menskonst som tätt förknippad med den feministiska debatt den var en del av 2014. Ett politiskt laddat begrepp som plötsligt byter riktning, och slår tillbaka mot de feministiska uttryck som det är sprungen ur.
– Menskonsten är så högpolitisk, och förknippas med en politisk rörelse, på ett sätt som mycket annan konst inte är. När man reagerar mot den så kan det förstås som en sorts backlash för feminismen, säger han.
Kulturnyheterna har förgäves sökt Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson och konstnären Liv Strömquist för en kommentar. Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor har avböjt att medverka i det här reportaget.