Ett år av förlorad scenkonst – ska vi se det så? Kanske inte riktigt, men faktum kvarstår att det nu har gått över ett år sedan premiären av Irakisk Kristus på Teater Galeasen, vilket var det sista jag såg på en teaterscen innan allt ställdes på ända.
Den kvällen hade mitt sällskap lämnat återbud av oro för det nya viruset. I foajén hälsades det lite ängsligt och på avstånd inför insläppet och under den 2,5 timmar långa föreställningen hördes inte en enda hostning. Efter denna kväll började undantagstillståndet, eller det nya normala, beroende på hur optimistisk inställning vi för dagen orkar ha.
Inställningen hos scenkonstnärerna har varit alltigenom beundransvärd detta år. Raskt plockade de fram alla redskap ur sin trollerilåda och bjöd oss alternativ scenkonst av alla de slag: Zoomteater, förinspelade föreställningar utan publik, förinspelade föreställningar med minimal publik, filmad fjärdeväggenteater på film och in-yer-face-teater med direkt tilltal in i kameran. De underhöll utanför äldreboenden, på kajer och via telefonlinjer.
Kreativiteten visste inga gränser, resultaten var mer eller mindre framgångsrika, men de höll i gång. Visst märktes en trötthet under höstens andra våg, men på det stora hela har teaterbranschen, rakt igenom pandemin, visat sig mycket uthållig, mycket anpassningsbar och mycket hängiven.
Efter ett år av corona har branschen gjort sig till herre över de digitala formaten, snarare än att vara slav under dem. Dramaten och Malmö stadsteaters Hon ska heta Minou är ett strålande exempel på detta. Ada Bergers dystopi om två mödrar som möts bortom tiden är skriven för Zoom och tar in pandemin både i tematiken och i formatet. Dess direkthet och dystopiska budskap i kombination med en kärleksfull förväntan inför mödraskapet knockar mig totalt och de tårar jag fäller framför datorn kan denna gång inte förklaras med skärmtrötthet.
Över landet görs det föreställningar som vi aldrig skulle ha sett om det inte vore för pandemin. Vi möter de mer privata berättelserna, som i Örebro länsteaters I ett fält av guld, som gör nedslag i några människoöden i länet. På Turteatern i Stockholm spelas Stolthet och fördom bakom plexiglas. På Norrbottensteatern har man repat det laddade kärleksdramat Broarna i Madison County med två meter mellan de förälskade karaktärerna. I detta uppstår en ny typ av spänning, en ny typ av upplevelse, en som pandemin har tvingat fram.
Ord som ensamhet, oro och isolering är på allas läppar. I pandemin skrivs det nya verk på dessa teman och en stor mängd klassiker går att läsa med nya glasögon. En onsdag i april går jag på premiären av Ögats/Folkteaterns uppsättning av Dödsdansen i Göteborg. Vi är fyra i publiken och samlas på Stigbergstorget för en vandring in i det hem där Strindbergs infernaliska äktenskapsdrama utspelar sig. Det har inte behövts många penseldrag för att förvandla dramat om paret som befinner sig i karantän på en ö i skärgården till en corona-rysare med munskydd och smittskyddsrestriktioner.
Och vad gör det med oss åskådare när vi bara är fyra i publiken? Jag grips av en känsla av både exklusivitet och utsatthet. Jag blir delaktig på ett nytt sätt och tjusas av att med barnets blick få återupptäcka pirret, det underbara och rent magiska i att få vara med om ett fysiskt möte i teaterkonstens namn.