Subjektet i romanen, Kristina, talar från ett slags limbo. Efter att ha strypts och styckats i en enslig skog, ser hon livet för de närmast sörjande fortsätta, utan att kunna ingripa. Om och om igen berättar hon om sitt eget våldsamma dödsögonblick, med plågsam känsla för dödens detaljer, men också om den sorgkantade vägen mot avgrunden, genom prostitution och missbruk.

– Jag kände mig ganska förskräckt när jag insåg att hon talade från någon sorts dödsrike. För jag brukar ändå röra mig inom ramen för vissa begränsningar, är du död så är du död. Samtidigt visste jag tidigt att det här var den dödade kvinnans historia, det var hennes röst, säger Sara Stridsberg.

Skärvor av många öden

Gestaltningar av våld mot kvinnor i böcker, film och tv är inte direkt någon bristvara. Seriemördande psykopater med storhetsvansinne finns överallt i fiktionen och i den allt mer populära true crime-genren dissekeras riktiga brottsfall.

Men den mördade kvinnan blir sällan mer än en spöklik statist i underhållningsvåldets tjänst, tyckte Sara Stridsberg och skrev därefter fram Kärlekens Antarktis.

– Våldets realitet finns ju i oss hela tiden, de där passfotografierna på mördade kvinnor från när jag var barn finns i mig. Men på samma sätt som jag försöker skapa lite mer arkaiska landskap som ligger lite utanför gemenskapen så försöker jag i den här boken att skapa ett sorts anonymt öde, det finns skärvor av många olika öden. Mitt eget bland annat, berättar Sara Stridsberg.

Handlar ofta om mördaren

Till skillnad från andra fiktionaliserade mordhistorier är berättelsen om Kristinas död inget pussel som ska lösas. Vem som är själva mördaren och hans motiv är egentligen rätt oviktigt. 

– Den stora fascinationen finns ofta hos mördaren, som är ohyggligt intressant och intelligent. Han omges ofta av någon slags Napoleonkänsla. Det är ofta honom det handlar om, den här dödade kvinnan sliter man ut snabbt ur luckorna i ett bårhus, så ser man hennes gröna ansikte åka in igen i glömskan, menar Sara Stridsberg.

Akademien – en lektion i makt

Efter att ha tagit strid för den f.d Ständiga sekreteraren Sara Danius, valde Sara Stridsberg att helt lämna, de offentliga bråken inom Svenska Akademien bakom sig i våras.

– För mig var det en väldigt exotisk miljö, en ny miljö. Jag tyckte det var väldigt intressant att studera den, inte minst att studera mig själv där. Jag läste enormt mycket litteratur som jag inte hade läst annars.

Lärde du dig något om makt?

– Ja det gjorde jag, konstaterar Sara Stridsberg och fortsätter:

– Så länge någon läser mina ord så är det klart att jag har en viss sorts inflytande. I akademien kunde jag nog känna den där makten nästan fysiskt på kroppen. Det var en märklig upplevelse.

Vad var det för känsla?

– Jag är inte färdig med det, jag tror jag funderar på det fortfarande. Det är också så att Akademien har lämnat sin gudaposition och rasat raka vägen ner i dyn. Så den där makten som omger institutionen ser lite annorlunda ut, det är mycket att tänka på. För mig finns fortfarande mycket kvar att förstå.