Det är kring presidentvalet i en amerikansk håla 1968. Richard Nixon ler från valaffischer, unga män kommer hem från Vietnam i kistor och på high school driver en klick baseballkillar ett skräckvälde genom att systematiskt terrorisera alla yngre töntar. Stella, Auggie och Chuck är ett litet nördgäng som försöker navigera mellan melankoliska föräldrar, tyranniska mobbare och tonårig längtan bort.
Efter att ha hämnats sina plågoandar grundligt under Halloween-kvällen, flyr det lilla gänget in i ett enormt, tillbommat kråkslott. Då det begav sig, på 1800-talet, bodde storpotäten där med sin familj. Dottern Sarah var tydligen besvärlig så henne låste de in ensam i källaren. Enligt legenden fick hon tiden att gå genom att skrämma ihjäl traktens barn med spökhistorier som hon berättade genom källarväggen.
Efter några inledande skrämselhickescener i det gotiska ödehuset står det klart att Sarah inte är klar med sina historier och att hon fortsätter skrämmas, och hämnas, från andra sidan. En efter en i gänget blir fånge i sina värsta mardrömmar och slukas av jordens yta.
Som skräckfilm betraktat är den förbluffande rakt på sak, den gör inga anspråk på att hävda sig mot till exempel Jordan Peeles smarta skräckkommentarer på samtiden, eller Ari Asters vältrande i folktro och psykotiska mammamonster. Här är det historiska oförrätter som spökar, tiden och Nixons politik är en fond som passar bra för att berätta om utsatthet och förändring. Men att vapenvägraren Ramón som ansluter till gänget blir kallad för ”wetback” (nedsättande om mexikaner), ger ett kraftfullt eko om samtidens amerikanska gränspolitik.
Regissören är norrmannen André Øvredal som bland annat gjort den sensationellt roliga Trolljägaren, och visst anar man ett kreativt möte mellan två personer som gillar monster, sagor och humor. Del Toros lekfullt designade vidunder (jag glömmer aldrig det med ögonen i handflatorna i Pans Labyrint) och patos för de udda och utstötta, möter en stabilt regisserad grupp ungdomar som gnabbas inbördes både ömsint och underhållande. Det är gott om skräckklichéer, men de är hanterade med en kärlek till genren och Øvredal styr lugnt mellan skrikande blondiner och spöken i nattsärk.
Scary stories to tell in the dark är varken nyskapande eller överraskande. Men vackert filmad och gjord med otroligt gott humör.