Vi hörde henne på Freddie Wadlings sista skiva och förra året tog hon hem en Grammis i kategorin årets visa/singer-songwriter. Utöver det: sex fullängdare innanför västen. Amanda Werne a.k.a. Slowgold är en av landets mest produktiva artister som länge harvat på i mellanskiktet, helt obrydd om trender och dylikt vad det verkar.
Visor är nämligen inget man ägnar sig åt för att pleasa de coola kidsen. Inte heller gitarrer. Både rock och gitarrbaserad pop har varit det mest omoderna man kan tänka sig – åtminstone under de senaste tio åren. Men på Slowgolds break-up-album Aska, lyckas hon göra slut med sitt gamla sound och samtidigt återuppväcka gitarren från de döda.
För även om Slowgold tagit en mörkare vändning så låter det också som hon haft kul och varit sugen på att experimentera när hon spelat in. Allt inleds med stämningsfull nästan gregoriansk mässande sång – sen bär det av med en go blandning av visa, rock och postrock – det är jammigt, det är munspel, vissling och såklart: gitarr.
Amanda Werne är en skicklig gitarrist, och hon påminner en om vad man gillade med instrumentet från första början: att det kan låta hårt och mjukt och smart och sexigt på samma gång. Med gitarriffet på En dag till lyckas hon till och med göra en långsammare, dovare hommage till Bryan Adams lite sliskiga gamla 80-talshit Run to you – och få det att låta bra.
I likhet med andra unga, svenska, kvinnliga artister senaste året som Sarah Klang eller Alice Boman så har Slowgold gjort ett ganska sårigt album om att lämna och bli lämnad. Som textförfattare är Amanda Werne tyvärr inte lika vass som tidigare nämnda kolleger. Det finns en hel del tomma och lite skolpoetiska rader som ”Jag vet att du vill hata mig, Men det kan du ej”. Synd, när hon lyckats så bra musikaliskt.
För tillsammans med gamla Broder Daniel-producenten Mattias Glavå har hon fått till ett större, brusigare och mer reverbigt sound – det låter coolare, mörkare, stormigare, rockigare, roligare, och man kan bara hoppas på att hon fortsätter släppa musik i samma takt. Med lite mer kärlek till texterna kan det bli hur bra som helst.